Kluriga ljusstakar är syskonens signum

Äskås Artikeln publicerades
Syskonen Nilsson driver sitt företag hemma på gården i byn Äskås norr om Braås, nära gränsen till Jönköpings län. Emelie Nilsson, främst är designer medan Mikaela Nilsson ärvt pappa Våges praktiska och kluriga egenskaper. Lillebor Lenny Nilsson, till höger, är syskonskarans visionär. Anställde Pär Jonasson, till vänster, är kittet som håller syskonen samman.
Foto:Lena Gunnarsson
Syskonen Nilsson driver sitt företag hemma på gården i byn Äskås norr om Braås, nära gränsen till Jönköpings län. Emelie Nilsson, främst är designer medan Mikaela Nilsson ärvt pappa Våges praktiska och kluriga egenskaper. Lillebor Lenny Nilsson, till höger, är syskonskarans visionär. Anställde Pär Jonasson, till vänster, är kittet som håller syskonen samman.

Syskonen Joel, Mikaela, Emelie och Lenny Nilsson är entreprenörer ut i fingerspetsarna. Med stor omsorg förvaltar de sin pappa Våges arv. De är femte generationen hantverkare.

Utanför smedjan norr om Braås är det en strålande, vacker vinterdag med rimfrost i vartenda grässtrå och en sol som motar bort nattens dimma. Lenny Nilsson lägger vedträ efter vedträ i pannan som värmer hela verkstaden. Hans två systrar, Mikaela och Emelie Nilsson, sitter tillsammans med anställde Pär Jonasson vid fikabordet. Den äldste brodern, Joel Nilsson, är på annat håll.

För tio år sedan, 2006, fick syskonen hastigt ärva pappa Våges Gustavssons företag då han avled.

– I sorgeprocessen efter hans plötsliga bortgång blev pappas idéer en drivkraft, säger Lenny Nilsson, 29.

– Jag är självlärd. Pappa har lärt mig allt, säger Mikaela Nilsson, 34.

– Ja, Mikaela har fått pappas praktiska egenskaper och klurighet. Det finns inte ett problem i verkstaden som hon inte kan lösa. Mikaela är lösningsfokuserad kryddad med optimism, säger Lenny Nilsson med en maskiningenjörsexamen från Chalmers och halvfärdig nationalekonom.

Även storebror Joel Nilsson är civilingenjör som numer driver eget företag inom fastighetsbranschen vid sidan av Våges.

Men vi backar bandet till 1875 då syskonens farfarsfarfar Carl Samuelsson tillverkade liar och slädar i sin smedja i Gissamåla. Traditionen fördes vidare av sonen Gustav och därefter, från 60-talet, av syskonens farfar John Gustafsson.

– Farfar arbetade på järnbruket i Klavreström men hade en verkstad i källaren, säger Emelie Nilsson.

I varma ordalag beskriver syskonen sin pappa som en klurig man som älskade att skapa. De flesta av maskinerna i smedjan är hans, många från 50- och 60-talen. Tre av de kluriga ljusstakar som Våge Gustavsson designade tillverkas fortfarande hemma på gården. Ljusstakarna går att använda med flera sorters ljus och flera stakar är vändbara, andra tas isär och bildar flera enheter. Våges tillverkar också ljushållare att sätta i flaskor och burkar för återanvändning.

– Vi ser potential i pappas idéer och går helhjärtat in för det här. Det är medvind för svensktillverkade produkter. Många konsumenter är medvetna och vill köpa färre men bättre saker, säger Lenny Nilsson som ser sig som visionär.

Emelie Nilsson, 31, är syskonskarans designer med kandidatexamen från Linnéuniversitetet och mastersexamen vid HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i Göteborg. Hon har designat två av ljusstakarna som saluförs och även utvecklat Våges modeller.

– Vi har haft Våges med oss hela tiden. Vi har varit på mässor under utbildningstiden och skissat på idéer till företaget, säger Emelie Nilsson.

Pär Jonasson, 24, är sedan 2014 anställd på Våges. Han är grunden bilplåtslagare.

– Pär, han är kittet i firman som gör att vi håller ihop. Alltid glad och positiv och bra på att ta kunder, säger Lenny Nilsson.

Företagarna sköter hela kedjan från tillverkning till leverans. Lagret finns i Åseda där de packar och kontrollerar det som skickas till webbkunderna. Hösten och vintern är något av en högsäsong, då turas de fem hantverkarna om att åka på mässor runt om i landet.

– Våra rostiga modeller går bäst i Stockholm. Vi lägger dem utomhus och saltar rejält. En regning småländsk sommar så är det genomrostat. Men farfar hade gråtit om han såg det… säger Emelie Nilsson.