Kristina Bingström: Systerskapets triumfer

Moderator Artikeln publicerades
Kristina Bingström, chefredaktör för Smålandsposten.
Foto: Lena Gunnarsson
Kristina Bingström, chefredaktör för Smålandsposten.

Det här med systerskap och kvinnokamp är inte alltid helt enkelt. Det är inte alltid vi kvinnor är så bra på att uppmuntra, supporta och stötta varandra. Det är beklagligt, trist och tråkigt. Men i vissa sammanhang firar systerskapet verkliga triumfer.

Tänker på det världsmästerskap och den fantastiska glädjen efter Tysklandsmatchen. Tänker på var glädjen var som störst.

Alla före detta landslagsspelare som jublade över att spöket Tyskland var besegrat. Till slut. Att det gick. Den systerliga glädjen för den generation fotbollsspelare som precis lyckats där alla tidigare generationer gått bet. Den kollektiva förståelsen för vilken betydelse detta hade. Inte bara för den svenska damfotbollen, utan för damfotbollen som helhet. Att gamla giganter inte vinner på gamla meriter utan faller för att konkurrensen hårdnat. Det är bra.

På planen jublades det också. Men inte på samma sätt. För laget på plan som precis kvalificerat sig för semifinal fanns inget spöke. På andra sidan mittcirkeln stod bara elva likadana fotbollsspelare som de själva, i andra tröjor.

Ett lag till som skulle besegras. Ett steg på vägen. Inget oöverstigligt hinder som förblev oöverstigligt av gammal vana. Kanske var det därför Sverige vann. Det är så mycket enklare att besegra människor av kött och blod än spöken.

Jag brukar prata om att krossa glastak och betydelsen av kvinnliga ledare som förebilder. Det var ett glastak som försvann i Tysklandsmatchen också. Svenska damlag har i landskamp efter landskamp, i år efter efter försökt göra revor i det utan att lyckas. Blackstenius, Jakobsson, Asllani och de andra struntade i att ens försöka krossa glaset. De såg det inte ens. De fokuserade på bollen i stället. Så kan man också föra kvinnokampen framåt.

Det är kanske den största gåvan vi kan ge våra döttrar. Ett självförtroende starkt nog att kasta av sig offerkoftan och bara stenhårt hävda sin rätt. Kallt räkna med att det är på spelplanen allt avgörs. Och oavsett hur matchen slutar så är ställningen 0-0 när den börjar.

Att gulddrömmen sedan blev till nederländsk sand kan måhända förklaras med att det svenska landslaget var så fokuserat på finalen, att man inte ens upptäckte att det fanns ett litet hinder kvar på vägen och snavade och föll.

I dag väntar bronsmatch mot England. Jag hoppas att alla svenska fotbollstjejer – unga som gamla – får anledning att jubla igen. Tja, alla andra svenska fotbollsfans också förstås.