Kristina Bingström: Kristina Bingströms nationaldagstal: ”Sverige, du vänaste land uppå jord”

Det är därifrån jag kommer. Den fjällhöga nord.

Mörka vinterdagar i snö och kyla. Ändlösa sommarnätter i ljus.

Var och en av oss berättar historien om Sverige. Varje erfarenhet vi har, varje människa vi möter präglar och sätter spår. Var och en av oss bygger ursprung och framtid i dag. Tillsammans.

Min del av historien började i norr. Där Bottniska viken skiljer Västerbottens östra stränder mot Österbottens västkust. En liten stad 120 mil härifrån. Så långt bort, men ändå så nära. Så mycket mer mitt hemma nu än när det var mitt hem. Så som det gärna blir när man bryter upp oavsett vad man bryter upp från och varför.

När vi tänker på Sverige, när vi beskriver vårt land är det de vackraste bilderna vi tecknar. Snövita landskap eller solig grönska. Aldrig skyfallen i sig. Men den mättade doften efter ett sommarregn.

Så tecknar jag bilden av den tysta, glädjerikt sköna och fjällhöga nord i betydligt ljusare nyanser nu när jag ser tillbaka än då när jag längtade bort.

Det är en del av mitt Sverige. Vårt Sverige.

Och Sverige, vi hälsar Dig i dag, du vänaste land uppå jord.

Liksom vi hälsar och välkomnar alla nya medborgare hit. Tillsammans fortsätter vi att skriva historien om Sverige. Vi präglar vårt land och varandra. Tecknar en allt rikare bild av vår stund på jorden.

Olika dialekter. Skiftande temperament. Det är i detaljerna den lokala särarten finns.

Jag har bytt Norrland mot Götaland. Sett de väldiga älvarna bli till små vattendrag. Tittat ut över havet och vänt blicken mot sjön. Kört genom de djupa skogarna invid guldgula rapsfält. Sverige är långt och Sverige är vackert.

Och här står vi nu, i mitten av Småland. Ett Småland där Dacke tog upp kampen mot kungen. Ett Småland där de steniga åkrarna fick familjer att splittras när en del valde ett nytt liv i en ny värld och en del blev kvar. Ett Småland där rumpnissar och vildvittror fick liv.

Småland. Du vänaste land uppå jord.

I dag står vi här tillsammans och hyllar vårt land. Just i dag har halva mitt liv levts här. Flickan från norr blev flickan från Småland.

Varje gång vi lämnar, packar ner vårt liv och bygger upp det igen - lämnar vi kvar en del av oss själva. Tar vi med oss så mycket annat istället.

Erfarenheter av ett halvt liv någon annanstans präglar det sätt jag ser på Småland i dag. Såsom bilden av Sverige ser olika ut för dig och för mig och för alla.

Jag ser tillbaka på den dagen. Vi bilade genom ett Sverige i sommarskrud. Det var nationaldag och skolavslutning över hela landet. Och jag minns att jag tänkte: Detta är den vackraste av dagar. Den svenskaste av dagar. I kyrkor, på skolgårdar och i samlingssalar sjöng ett helt land en samfälld och en enkel sång om den blomstertid, den ljuva sommartid en nationaldag som aldrig ville ta slut. Vår blågula fana vajade stolt i alla städer vi passerade och på radion avlöste rösterna och dialekterna varandra men glädjen var densamma. Den dagen, liksom i dag.

Det är i traditionerna vi kommer samman. Det är i traditionerna vi enas. Över landet. Över tid. Så skapar vi skapar en lägereld för vår tid. Sångerna vid elden må skifta, vårt medhavda matsäck likaså. Men alltjämt samlas vi vid elden. Alltjämt förenas vi i våra traditioner.

Och solen sken och himlen lyste blå och ängderna var gröna och grönskande den dagen liksom denna dag.

Vår sol, vår himmel, Våra ängder gröna,

Vi talar om ursprung. Vad är svenskt? Vem är svensk? Ursprung betyder för alltför många mer än samtid och samklang.

Här i utvandrarbygd vet vi hur det är att lämna. Vi vet vad som händer när man bryter upp. Vi vet att det tar tid att skapa ett nytt hem.

Vi vet den dubbla känslan av att både höra till och inte. Vi vet att ingen förmår skapa sammanhang och tillhörighet på egen hand. För det behövs gemenskap. Att bli sedd. Så blir man på allvar en del av Sverige.

I mitt jobb som chefredaktör för Smålandsposten möter jag ständigt frågan om och betydelsen av ursprung. Som om ursprunget är allt och sammanhanget inget. Jag bröt upp för ett halvt liv sen. Jag blev Växjöbo. När ursprung kommer på tal är min motfråga: Får jag kalla mig smålänning än?

Vi tronar alla på minnen från fornstora dar, då ärat vårt namn flög över jorden.

Och Sverige äras över världen. Vi lyfts fram. En Greta Thunberg på Times omslag, valfri Skarsgård i valfri Hollywoodproduktion. Tre Kronor må ha fått ge sig mot finländsk sisu, nu väntar fotbolls-VM och våra svenska damer är redo. Våra hjältar och förebilder lyfts fram.

Men vi kan inte trona på minnen allena.

För bilden av Sverige falnar. Som försvarare av det fria ordet, en nobel riddare i den goda journalistikens namn är det med oro jag ser hur Sverige tappar mark även när pressfriheten i världen ska rankas. För fri press är en garant för en välmående demokrati, när den ena hotas, hotas även den andra.

Och demokratin är satt under press när röster höjs för snabb förändring, nya tag. Även här utmanas den utveckling vi börjat ta för given. De positioner som erövrats sedan kvinnlig rösträtt infördes för 100 år sedan måste varje dag erövras och försvaras igen. Kampen för allas lika värde går vidare. Och demokratin får aldrig tas för given.

Så står jag stolt på barrikaderna och tar strid. I begynnelsen var ordet och ordet blev till liv. Och med ordet kommer makt. Makt att såra, makt att döda. Men också makt att förändra.

Varje dag skriver vi berättelsen om Sverige. Detta kapitel är vårt. Och nästa. Vad ska vi skriva. Hur ska vi minnas?

Vi vet vad vi är, ska vi förbli vad vi var?

Var och en av oss berättar historien om Sverige. Vi bygger ursprung och framtid. Tillsammans.

Mitt Sverige är vackert. Mitt Sverige är långt. Mitt Sverige är färgstarkt och smakrikt.

Mitt Sverige är lika delar tomma vidder, djupa skogar, glittrande vatten och citypuls.

Mitt Sverige förenar och utmanar och berikar. Mitt Sverige omfamnar och välkomnar alla.

Oavsett vem du är och var du kommer i från. Oavsett bakgrund och ursprung. Oavsett framtidsdrömmar och levnadsmål – mitt Sverige tillhör alla som liksom jag med stolt övertygelse stämmer in i vår nationalsångs sista rader.

Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden,
 Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.