Ny väderkvarnsmyndighet?

Efter migrationskrisen var politiker på riksplanet snabba med att slå fast att migrationsutmaningen övergått till en integrationsutmaning. Man kan lätt förstå varför, det antyder att migrationsfrågan är löst och att Sverigedemokraterna inte längre är på hemmaplan.

Integrationspolitik har man nämligen ägnat sig åt länge, det har funnits en lång rad integrationsministrar och även en myndighet vigd åt uppgiften.

Regeringen presenterade igår nästa steg i att baxa detta tunga och explosiva politikkluster in på egen planhalva. Samordningsminister Ibrahim Baylan (S) förklarade att Alliansregeringen hade strävat efter att öka klyftorna i landet och att de borgerligas politik på integrationsområdet därmed inte är trovärdig. Det som behövs är därför inte en integrationsmyndighet utan en segregationsmyndighet.

Inger Ashing har utsetts till generaldirektör för denna nya myndighet som kommer fungera som en samordnande instans för insatser som syftar till att minska segregationen i samhället. Tanken är att kommuner, stat, näringsliv, civilsamhälle och forskare skall dra åt samma håll för att motarbeta uppdelningen av samhället. Men frågan är: varför?

Baylan (S) talade på presskonferensen om sina egna upplevelser av att komma till ett nytt land som tioåring. Hans familj bosatte sig i norra Botkyrka där det fanns många landsmän. Det är ett beteende som han är stolt över att hans ministerkolleger tagit beslut om att motarbeta. Han lyfte fram den tvingande fördelningen av nyanlända som ett mycket effektivt verktyg mot segregation.

Han gick även till storms mot att många politiker bygger sina integrationspolitiska utspel på känsla och publicitetsmaximering istället på vad som leder till resultat. Om han var medveten om ironin i detta dolde han det väl.

Forskare från Linnéuniversitetet, Mats Hammarstedt, Lina Aldén och Emma Neuman, har hur som helst genomfört omfattande studier som pekar på att utomeuropeiska invandrare faktiskt klarar sig bättre i bostadsområden där det finns en hög andel ur samma etniska grupp än områden där det finns få.

Visst kan det fortfarande vara så att en perfekt integration, där ingen mänsklig potential går till spillo, är möjlig. Dock inte utan att allvarligt kringskära människors frihet. Det är rationellt att söka sig till ett kulturellt sammanhang man känner sig hemma i när man nått ett nytt land. Där finns stöd och erfarenheter som under goda omständigheter hjälper nyanlända in i det nya samhället.

Det är lätt att inse att en sådan nyansering av segregationsfrågan är svår att ta till sig för politiker. En borgerlig företrädare skulle snabbt avfärdas som egoist och en från vänstern anklagas för att underminera en viktig kommandohöjd i debatten.

Det finns utan tvivel destruktiv segregation som den nya myndigheten gärna får motarbeta men det är viktigt att den också förmår urskilja och respektera positiva och frivilla gemenskaper. Det finns nämligen alldeles för många politiker som tar strid mot väderkvarnar för att vinna i opinionen.