Översociala statsråd
Sociala medier och vad de gör med oss har diskuterats länge och väl. Effekterna som flest kan känna igen tycks vara att de har gjort oss mer otåliga och konfrontativa. Det finns förstås ytterligare effekter som, typiskt nog, är mer eller mindre omdiskuterade.
Politiker har gjort sociala medier till sitt andra hem. När USA:s dåvarande president Barack Obama under våren 2015 skaffade ett Twitterkonto jublade många. Ett och ett halvt år senare gick konceptet twittrande president från att vara charmigt och fräscht till att bli unket och skrämmande. Donald Trump och hans politiska motståndare har dragit sociala medier till sin spets.
Det fanns de som varnade för utvecklingen redan när vi fick snabbspår till Obamas medvetande. Kritiken blev sällan mer konkret än att det var ovärdigt ämbetet. Kanske behövdes en Trump för att utkristallisera argumentationen.
Personer som värnar ämbeten, institutioner och traditioner gör det ibland som ryggradsreflex. Det finns dock en viktig funktion i sociala konstruktioner av denna typ. De hjälper nämligen oss ofullkomliga människor att åtminstone i tanken separera oss själva från den uppgift vi har framför oss. Förhoppningen är att detta skall minska känslan av oersättlighet och därmed egenintresset, något som främjar samhället.
Ministrarna i den rödgröna regeringen har haft tre år på sig att hitta rätt ton i sociala medier men har ännu inte lyckats. Nu senast var det migrationsminister Morgan Johansson (S) som använde sina debattfärdigheter till att anklaga en VD för en internetoperatör för att genom sitt företag förhindra polisen från att lösa grova barnpornografibrott. Även om personen i fråga är en profilerad debattör är ministerns grepp fult och ovärdigt ett statsråd.
Man får ha förståelse för att politiska företrädare använder de kanaler som står tills hands för att nå ut med och främja sin politik. Det är något som de är skyldiga sina väljare och partier. Man får också ha förståelse för att partier inte kan avstå sina bästa debattörer i fyra år. I den stund de går över tröskeln till Rosenbad händer dock något. De blir den yttersta länken i en kedja av personer som upprätthållit den svenska staten. Deras agerande avgör hur kommande ministrar kan tillåtas agera.
Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson har efterlyst och omfamnat en mer mogen och vuxen debatt. Efter att höstbudgeten presenterades mötte han finansminister Magdalena Andersson (S) i Sveriges Radio och skillnaden i framtoning var slående.
Men detta handlar inte om partipolitiska poänger. Det handlar om att värna de institutioner som bär upp samhället. Alla politiker har goda avsikter, även de som tolkar sina meningsmotståndare så ogint som möjligt. Det krävs återhållsamhet för att upprätthålla ett uthärdligt debattklimat.
