Annons

Sara Martinsson: Sara Martinsson: Vi måste helt enkelt lära oss att omfamna osäkerheten och tvivlet

För att inte bli galen brukar jag tänka på sociala medier som en bar. Jag har märkt att om jag ser på dem som platser för förstrött, planlöst hängande så fäster jag inte heller så stor vikt vid vad som sägs där. I stället kan jag inta positionen som betraktare, och kanske faktiskt få lära mig ett och annat om folk.
Sara Martinsson
Krönika • Publicerad 18 maj 2022
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Privat

Så medan covid-19 härjade som värst såg jag flödet fyllas av tvärsäkra bekanta som plötsligt blivit epidemiologer. Nu när Ryssland invaderade Ukraina har det visat sig att jag känner jättemånga säkerhetspolitiska experter. Eftersom svenskt Nato-medlemskap inte tidigare varit någon överdrivet stor snackis i just min filterbubbla kunde man ju dock ana att något annat än en plötslig, genuin passion för transatlantiskt försvarssamarbete låg bakom den intensiva debatten.

I den lilla skriften ”Det vi inte kan råda över – om vårt förhållande till världen” undersöker den tyske sociologen Hartmut Rosa just detta den senmoderna människans dragning till definitiva svar. En bärande tanke i hans resonemang är att det som präglar tiden vi lever i mer än något annat är vår strävan efter att ställa världen till vårt förfogande. ”Allt som visar sig måste omfattas av vetandet, behärskas, erövras och nyttiggöras”, skriver han.

Annons

På varje område har vi genom en ständigt accelererande utveckling förfinat möjligheten att agera så optimalt som möjligt. På så vis ska vi, tror vi, få ett optimalt liv. I allt från hur vi förhåller oss till den egna kroppen till hur världsekonomin är strukturerad återfinns denna rörelse mot en plats där kontrollen är total, ägandeskapet fullkomligt. Problemet är bara, menar Rosa, att världen inte låter sig förfogas över. Stora delar av existensen präglas tvärtom av sådant som vi inte kan kontrollera.

Pandemin var ett sådant fenomen. Kriget i Ukraina är ett annat. Utkomsten är oviss. Konsekvenserna omöjliga att förutspå. Ändå har diskussionen om svenskt Nato-medlemskap i mina flöden varit full av tvärsäkra utfästelser. ”Ja!” ”Nej!” Från såväl den ena som den andra positionen tycks världen vid händelse av fel beslut vara förlorad. Så många vet bäst, trots att de vet olika.

Hartmut Rosa har ett svar på varifrån dessa tydliga ställningstaganden kommer. Han menar att eftersom vi har vant oss vid att kunna förfoga över världen så blir vi rädda när vi möter situationer över vilka vi inte har någon makt. Men vad vi måste förstå, förklarar han, är att ”en fullständigt känd, planerad och behärskad värld” vore en död värld. Vi måste helt enkelt lära oss att omfamna osäkerheten och tvivlet, för utan ett visst mått av oberäknelighet hade livet aldrig varit just liv.

Med det inte sagt att inställningen är enkel. Man måste vara något slags Buddha av tyckosfären för att kunna betrakta diskussioner på internet med ett sådant upphöjt lugn. Men jag har ändå funnit en viss tröst i insikten de senaste veckorna. Jag är inte för dum för att formulera en bestämd åsikt i Nato-frågan. Jag har bara accepterat att vissa saker här i livet är utom min kontroll.

Annons
Annons
Annons
Annons