Anneli har engagerat sig för krigets flyktingar: ”Vi borde rulla ut röda mattan till de här människorna”

Smålandsposten har i flera artiklar skrivit om hjälporganisationen Hope 587 och dess insatser för de ukrainska flyktingarna. Grundaren Anneli Johnsson kan se tillbaka på ett turbulent år.

Bara några dagar efter krigsutbrottet var hon på plats i Polen vid den ukrainska gränsen, där hon tog emot ett 60-tal flyktingar och såg till att de kunde transporteras till Hallaryd.

Bakgrunden till Anneli Johnssons engagemang för Ukraina sträcker sig tjugo år tillbaka i tiden. Genom åren har hon rest till landet ett sextiotal gånger för att leverera mat, mediciner och kläder till familjer som lever under svåra förhållanden.

Hennes kontakt i landet har varit Liudmyla Myslitska, som 1989 startade en organisation för familjer i Kievregionen som lever med barn med funktionsvariationer.

När Rysslands attack mot Kiev var ett faktum spred sig paniken i staden. Anneli hade daglig kontakt med dem Liudmyla och henne son. Tillsammans med två andra personer i Hope 587 beslutade hon sig för att möta upp dem, samt ett tjugotal personer som också var på flykt, vid den polska gränsen.

– Vi fixade en minibuss och den 2 mars körde vi nonstop till Polen.

När de var framme vid gränsen så visade det sig att ett 60-tal flyktingar, och inte de 20 personer som Anneli först trodde att hon skulle hämta, väntade på att följa med till Sverige.

Genom kontakter fick Anneli direktkontakt med Volvo i Polen, som ställde upp med två helt nya bussar för att kunna frakta familjerna till Sverige.

Den 5 mars anlände bussarna till Hallaryd. På resan ner till Polen hade Anneli lagt upp på Facebook att de behövde hjälp med boende till alla. Fjorton familjer erbjöd sig att ställa upp med att ge flyktingarna husrum de två första veckorna.

Under resan till Polen hade Anneli även kontaktat Älmhults kommun och informerat om att hon kunde ordna boende till flyktingarna i två veckor.

– Sedan lovade kommunen att ta hand om dem. Men när vi väl kommer fram till Hallaryd så får jag beskedet från kommunen att Migrationsverket måste ta det beslutet.

Så två veckor blev sex veckor för värdfamiljerna.

– Familjerna fick stå för alla extra kostnader för mat med mera. Jag vädjade till kommunen att åtminstone stötta värdfamiljerna med matpengar, men fick till svar att det låg på Migrationsverkets bord.

– Kommunen tog sin hand ifrån det och det slutade med att jag körde familjerna till Migrationsverket i Malmö. Min bror skänkte 10 000 kronor för att jag skulle kunna hyra en buss.

– Jag har stångat mig blodig och trött. Byråkratin är viktigare.

Familjerna är idag utspridda i hela Sverige. Några av dem bor i Kronoberg.

Hur har familjerna det idag?

– Materialistiskt så har de flesta det bra. Men psykiskt är det svårt för många. Jag brukar hänvisa de som mår dåligt att söka sig till kyrkorna. Jag utgår från att det finns människor där som bryr sig om dem.

– Jag träffar frekvent Liudmyla och stämmer av hur det går för familjerna. De har inte mycket pengar att leva på och vi har sett till att de har kläder och även möbler i sina lägenheter.

Anneli har inte varit tillbaka i Ukraina sedan kriget bröt ut. Hon berättar att Hope 587 har samlat in över en miljon kronor som har gått till att hjälpa de familjer som är kvar i krigets Ukraina.

– När jag hörde av kassören att vi fått så mycket pengar så grät jag. Gåvorna kommer från vanliga medmänniskor som har hjärta av guld. En stor eloge till medmänskligheten i Sverige. Den är enorm.

Alla gåvor som har skänkts till Hope har använts fortlöpande.

– Vi håller inte inne med några pengar. Det som kommer in gör vi av med så fort vi kan.

Det har varit ett omtumlande år för dig?

– Det här har tagit hårt på mig. Jag har lärt mig mycket om mitt eget land, så kan man säga. Man har väldigt små hjärtan på Migrationsverket och i kommunerna. De positiva erfarenheterna är civilsamhället som ställde upp och öppnade sina hem.

– Vi borde rulla ut röda mattan till de här människorna. Det är deras söner som skjuts ihjäl för att vi, förhoppningsvis, ska slippa att kriget kommer till Sverige, avslutar Anneli Johnsson.