Ännu nationalstaternas Europa?

Nationalstaternas Europa, hette det för ett antal år sedan. En retorisk försäkran om att den Europeiska Unionen självklart skulle komma att respektera de enskilda ländernas suveränitet. EU:s överstatliga institutioner skulle inte komma att lägga sig i ländernas inre förehavanden. De frågor som hörde hemma på nationell nivå skulle man besluta om där och de frågor som lämpade sig bäst för överstatliga beslut skulle handhas på EU-nivå.

Ledare • Publicerad 10 april 2019

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det här är fortfarande en officiell sanning. Att EU styrs efter principen att dess centrala institutioner bara skall syssla med sådant de har med att göra och inte fatta beslut om saker som hör den nationella nivån, alltså ländernas regeringar, till.

Men inofficiellt är det en annan sak. Inofficiellt är det numera okej att bryta upp den där åtskillnaden, och det till EU:s fördel.

Ett av de tydligaste exemplen på det kom häromdagen, då EU-parlamentet slog fast att medlemsländernas föräldraförsäkringar skall tvångsdelas. Två månader skall vara odelbart förbehållna fadern.

Så vaddå, kan någon säga. Så är det ju redan i Sverige i dag. Det blir ju ingen skillnad. Men det är inte poängen. Poängen är förstås att Unionen tar sig friheter den inte är tänkt att ha.

Det första utkastet till förslag var fyra månader. I teorin hade det kunnat vara ännu fler. Att det landade på två var bara en slump. I Sverige blir det mer eller mindre omöjligt för de partier (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna) som vill ha en fri föräldraförsäkring att driva igenom en sådan reform. Hela EU-byråkratin med kommission, parlament och ministerråd måste fås att riva upp beslutet.

Den som till äventyrs gläds åt detta faktum bör tänka ett steg till. För det handlar inte om sakfrågan. Det handlar om hur de former för beslutsfattande vi alla har skrivit under på börjat glida iväg från sin folkligt förankrade position.

Vad om EU-parlamentet hade fått för sig att istället förbjuda kvotering av föräldraförsäkringen? Hur hade det låtit i Sverige då? Den liberala tankesmedjan Timbro har nyligen flaggat för en halvering av den svenska föräldraledigheten. I ett EU där sådana beslut inte länge ligger under regeringens domvärjo skulle ett sådant förslag kunna realiseras utan att en enda svensk debattör eller rikspolitiker lagt ett strå i kors vare sig för eller emot.

I Sverige poppar det med jämna mellanrum upp någon vänsterpolitiker som leende förklarar att den ena eller andra svenska idén om hur samhället bör vara beskaffat skall ut på EU-export. Ofta drar då andra och mer framsynta vänsterkrafter i bromsen men inte alltid.

Det ligger i politiska institutioners natur att famla efter mer makt och fler ansvarsområden och EU är inget undantag. Den insikten är viktig nu inför det stundande EU-valet. Om EU inte längre vill vara ett Nationalstaternas Europa är det upp till svenska EU-politiker att hårt och bestämt vrida unionen rätt igen. Oavsett om de kommer från höger eller från vänster.