Anslag för anslag
Det finns vissa politiska områden som alltid kommer att beskrivas som jätteviktigt och prioriterat, nästan oavsett vilken politiker eller vilket parti man frågar. Kultur är ett sådant. Ingen kan väl vara emot konst, litteratur och film – så vem vill opponera sig emot satsningar inom detsamma?
Det gäller även regeringen som förra året gav Tillväxtverket i uppdrag att utreda möjligheten att införa någon form av stöd för att locka fler filmproduktioner till Sverige. I december kom rapporten – och nu börjar remissinstanserna inkomma med sina svar. Tillväxtverket föreslår i rapporten ett ”produktionsincitament” i form av en subvention motsvarande minst 25 procent av kostnaderna för filmproduktionen, och att stödformen ska få en budget på 300 miljoner per år.
Av de remissinstanser som har svarat hittills är nästan alla positiva. Nästan alla är dock även regioner och turistråd som i ärlighetens namn måste beskrivas som mindre opartiska i frågan. De hoppas naturligtvis på positiva effekter för besöksnäringen. Regionförbundet i Kalmar län kan knappt bärga sig i sin entusiasm. De har inga invändningar, ställer sig bakom förslaget och vill dessutom ”framhålla att syftet bakom produktionsincitament kommer att kräva att den totala mängden offentliga svenska filminvesteringar ökar”. Fler regionala filmfonder bör därför bildas.
Den remissinstans som står ut är Skatteverket. Deras svar måste närmast beskrivas som en sågning av förslaget. Myndigheten poängterar att de redan befintliga stöden till filmindustrin bortses från i rapporten: ”En naturligt utgångspunkt i en rapport som föreslår en fördubbling av stödet till filmbranschen vore en kartläggning av befintliga stöd till branschen och en förklaring av varför dessa inte fyller samma syfte som ett s.k. produktionsincitament.” Det får man minst sagt säga. Tyvärr är det symtomatiskt i kulturpolitiken. Alla problem går att lösa med offentliga satsningar – och ju mer man satsar, desto bättre.
Skatteverket kritiserar även förslaget för att endast riktas till större filmproduktioner, och att rapporten inte utreder vilken effekt det får för de mindre produktionsbolagens möjlighet att konkurrera på lika villkor. Det är också ett återkommande problem när politiken ska ge sig in i sfärer som kulturen. Alla reformer och satsningar har effekter som man ser – och effekter som man inte ser.
Naturligtvis är bildning och kultur väldigt viktigt för ett samhälle. Det är dock inte synonymt med att det är viktigt att politiken finansierar och reglerar det. Alltför ofta blir det som med Tillväxtverkets förslag: dyrt och dåligt.
