Efter hand framträdde fler skadade, då också ungdomar och vuxna. ”Du är tonårstrött” hette det, eller troddes den drabbade ha psykisk ohälsa, vara ”utbränd”, eftersom primärsjukvårdens kunskap om fenomenet var bristfällig. Det kunde då dröja flera år innan korrekt diagnos ställdes.

Trots de ansvariga ministrarna Göran Hägglunds och Lena Hallengrens löften om all hjälp till de drabbade, står fortfarande cirka 1/3 av de skadade utan erkännande och hjälp, och de som fått erkänd koppling till vaccinationen, har inte fått fullgod kompensation. Många fick tidiga smygande symptom men sen diagnos – efter den snävt satta tidsgränsen för att få erkänt samband.

För att undvika produktionsbortfall i arbetslivet, och för att rädda cirka 100 personer i riskgruppen äldre och multisjuka, skadade man cirka 600 personer, de flesta barn och ungdomar, för livet. Dessa drabbade kan ofta inte jobba heltid, några inte alls. Ofta får den drabbade själv stå för sitt inkomstbortfall. Försäkringskassan som av regeringen är anbefalld besparingar, ställer sig oftast helt oförstående till läkarintyg om sjukersättning och nedsatt arbetsfunktion.

Massvaccinationen mot svininfluensan påbjöds av politikerna, vaccinet godkändes av Läkemedelsverket och genomfördes av landstingen, och vaccinet som inte var fullt utprovat tillverkades av ett multinationellt läkemedelsbolag. I andra länder valde man ett utprovat vaccin och att bara vaccinera riskgrupper. Några få länder gjorde som Sverige, men där har politiker och myndigheter, som i Finland, valt att ersätta alla drabbade.

Ansvariga politiker kan inte avhända sig ansvar. Nu hänvisar den politiska nivån till en privat instans, ”Läkemedelsförsäkringen” som är Läkemedelsindustrins organ. Den har en mycket restriktiv policy för att erkänna och betala skadestånd. Svenska staten friköpte vaccintillverkaren från eventuella följdverkningar med hänvisning till denna partsinrättning. Så har svenska staten gjort även vid senare vaccinationstillfällen.

Genom bristande politiskt ansvar och uppresande av administrativa hinder, står nu många skadade utan hjälp. Mörkertalet är okänt, efterhand upptäcks fler vuxna som har skadats.

Bara senaste året har cirka 50 personer fått diagnosen. Svenska politiker och Läkemedelsförsäkringen har satt en gräns på två år för erkänt samband, trots att internationell forskning visar att det kan ta upp till tio år hos vuxna innan symptomen framträder. De drabbade kan i vissa fall stå helt utan hjälp. Många förtvivlar i sin situation och suicidalförsök hos ungdomar har förekommit.

En ny medicin har framtagits, Wakix, som ger god hjälp, men den har inte av alla landsting/ regioner lagts in i högkostnadsskyddet. Den skadade kan då själv få bära kostnaden.

Narkolepsiföreningen är inte emot vaccinationer, oftast har de avsedd verkan och skyddar människor, men någon gång går det fel. I Sverige valde politiker och sjukvårdsmyndigheter att i panik köpa in ett oprövat vaccin, och med kampanjer anbefalla att alla skulle ta sprutan. I vissa fall fanns ingen valfrihet, utan obligatorisk vaccinering förekom.

Många föräldrar är nu tveksamma till att vaccinera sina barn. Det är förståeligt. Om man drabbas av vaccinationsskada riskerar man ju att inte få hjälp. Nu måste berörda politiker, sjukvården och Försäkringskassan ta sitt ansvar och hjälpa alla som skadats, dels för att hjälpa dem som av vården drabbats av en handikappande livslång sjukdom, dels för att tanken på behövliga skyddsvaccinationer av befolkningen inte skall komma i vanrykte.

Johan Nilsson, medl. Narkolepsiföreningen