Karl-Magnus Lundvall: ”Det är faktiskt en dag i morgon också”

Moderator Artikeln publicerades
Foto: Lars-Goran Rydqvist

Inte för att jag bryr mig så mycket. I alla fall inte nämnvärt. Men det är ju svårt att inte tänka på att åren går. Och det är ju bra. Man ska vara glad för att man blir äldre och inte behöver ställa skorna i förtid.

Nyligen var jag på en längre resa till de västafrikanska länderna, Senegal, Guinea och Sierra Leone. Där var problemen helt andra än de vi brottas med här hemma. Det var inte att folk klagade över att människor inte använde reflex om kvällen eller att bussen inte var i tid. Eller att det låg fimpar på gatan. I de här länderna fanns mestadels inte ens några trottoarer att slänga några fimpar på. Och bussen körde när den var full (det fanns alltså ingen tabell). Floderna var fyllda med plast.

En gång fick vi vänta i fem timmar innan vi kunde påbörja en resa på 30 mil (som tog 12 timmar). Bussen var ju inte full och då kunde vi inte köra. Och med full menades att det skulle vara 14 personer i en bil/buss med sju platser.

I de här länderna hade man inte bråttom. Människorna såg inte tiden som något som passerade, utan tiden var hela tiden något det kom mer av. Det är ett annat sätt att se det på. Vi kanske borde lära lite av det i västvärlden. Man blir kanske lite lugnare av att tänka så: Det är faktiskt en dag i morgon också.

Men det är klart, tiden både kommer och går.

Hårfästet började krypa upp för några år sedan. Så jag snaggade mig. Magen började expandera. Då fick jag börja träna. När ålderns höst börjar (31 år) får man ta tag i saker. Det går inte att komma från. Men det är skönt att resa bort från trygga hemmet ibland och uppleva något annat. Åldern ger perspektiv. Perspektiv är bra.