En rallarsving mot konstnärliga friheten
En professor (emeritus) som verkat i och studerat kulturella områden, folkrörelser och människor som tänker nytt, sitter tveklöst inne på perspektiv som hade kunnat förmera och blåsa liv i en kulturdebatt värd namnet i Växjö.
Bengt Johannisson tar också upp flera intressanta aspekter av videoverket som hade varit mer angelägna att diskutera som just sådana. Vad säger det om vår tid att konstnärer, journalister och andra – vad man än tycker om dem – vänder sig till crowdfunding för att utföra eller utveckla sitt arbete? Vilken roll spelar andlighet i tider av kris? Vad är egentligen en äkta pastor? Den där känslan av att bli lurad, var kommer den ifrån egentligen?
Men det tynger mig att se, att Johannisson i stället använder medialt utrymme för att måtta rallarsvingar mot den konstnärliga friheten.
Konstnärlig frihet är en del av yttrandefriheten, en grundläggande fri- och rättighet som ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Sverige är sedan 1966 anslutet till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (läs gärna mer på unseco.se).
Att sätta frågetecken bakom konstnärlig frihet, så som Johannisson gör, är att sätta frågetecken bakom yttrandefrihet. Och att ställa frågan om vi ska ha yttrandefrihet eller inte skulle nog för de flesta tyda på en odemokratisk inställning.
Var det konstkritik Johannisson var ute efter att skriva så kommer här en kort lektion i all välmening. Konstkritikerns roll är enligt etikprofessorn Göran Sörbom i Om konstkritik. Studier av konstkritik i svensk dagspress 1990–2000 (Palmkrons förlag, 2003 369s) att informera om, beskriva och tolka de publicerade verken samt att ta värderande ställning till dem.
Johannisson kritiserar inte konsten i sig utan tar i stället värderande ställning till yttrandefriheten. Det vilar något unket i det.
Ragnhild Lekberg, intendent på Växjö konsthall
