Annons

Klimattystnad gör mig rasande

Jag är livrädd. Det känns som en asteroid som rusar i hög fart mot vår planet. Men det är än värre.
Insändare • Publicerad 2 augusti 2019
Detta är en insändare i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är vi människor som förgör oss själva och vi gör så lite för att stoppa de skenande klimatförändringarna. Vi blir den generation som skulle kunna göra en sista ansats att förändra, men det är tyst. SÅ tyst. Ingen i min omgivning vill prata om det – det är för jobbigt. Kanske att någon säger att det som håller på att hända med klimatet är hemskt, för att sedan direkt beställa en flygresa och fortsätta förbruka 10 ton koldioxid per år. Gemene man/kvinna borde inte kunna fortsätta att leva som tidigare! Var finns de politiska besluten som kan leda till de överenskomna målen? Jag vet inte vad Sveriges (och övriga världens) ledare/politiker sysslar med. Det ska inte vara upp till varje medborgare hur mycket koldioxid de kan släppa ut! Pressen på de industrier som förorenar mest borde vara massiv. Det som är dåligt för klimatet ska vara mycket dyrt och det som är gynnsamt, mycket billigt. Pengar styr allt och det är väl därför det är så tyst … och jag är rasande – alla som vill överleva borde vara rasande!

Jag känner mig ensam, utlämnad och på gränsen till apatisk. Inga starka ledare med politiskt mandat så långt ögat kan nå. Jag kan knappt njuta av naturen längre, jag tänker bara på att snart kan allt vara borta … kommer att vara borta om det fortsätter att vara så här handlingsförlamat och tyst. Min nioåriga dotter pratar glatt om vad hon vill göra om tio år … och jag kan knappt fantisera med henne om det … jag blir tyst. Så tyst …

Livrädd och rasande jordbo

Annons
Annons
Annons
Annons