Märklig hållning från svenska regeringen
Då är den svenska regeringens hållning att Sverige inte ska vara med och betala mycket märklig, inte minst eftersom man samtidigt varit bland de mest drivande för att ge EU nya uppgifter, bland annat när det gäller flyktingar och gränsskydd, ökade insatser för klimat och miljö, mer resurser för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet, mer pengar till forskning och utbildning och en hel massa andra saker.
Om inte medlemsländerna ska betala mer så krävs det att man avstår från dessa satsningar och dessutom gör nedskärningar av övrig verksamhet.
Vissa vill skära i ”EU-byråkratin”, men med tanke på att EU i förhållande till befolkningen har ungefär en tusendel så många anställda som Växjö kommun så skulle det knappast ge några pengar. Dessutom skulle 27 medlemsländer behöva anställa egna experter som gjorde samma jobb 27 gånger om.
EU:s två stora utgiftsområden är jordbrukspolitiken och den så kallade sammanhållningspolitiken. Att skära ner jordbruksstödet är lätt om man tror att maten växer på Ica och bönder bara letar efter fruar på TV. Utan jordbruksstödet skulle i princip allt jordbruk norr om Skåne försvinna.
Vi skulle också få släppa på kraven när det gäller djurskydd och antibiotikahantering. Ändå skulle vår mat bli betydligt mycket dyrare. Jordbruksstödet kostar idag 0,3 procent av BNP. Är en öde och igenvuxen landsbygd och sämre och mycket dyrare mat värt det?
Sammanhållningspolitiken handlar om att utjämna skillnader mellan regioner i Europa som har olika förutsättningar, till exempel att stödja fattiga och glest befolkade regioner. Men också att ge stöd till människor som har sämre förutsättningar på arbetsmarknaden.
Alternativet är att människor i ännu högre grad flyttar från fattiga till rika delar av EU för att få jobb. Redan har befolkningen i många östländer minskat 20-30 procent sedan kommunismens fall, medan befolkningen i Sverige och en del andra västländer har ökat med 20 procent.
Utan sammanhållningspolitiken skulle denna folkvandring accelerera och vi skulle få ta emot hundratusentals EU-migranter.
Ett annat stort utgiftsområde är forskning och utbildning, där inte minst svenska universitet och företag tar emot stora summor. Är det verkligen rätt väg att förstöra vår framtida konkurrenskraft gentemot USA, Kina och Indien?
Ett alternativ är att ge EU beskattningsrätt, till exempel i form av en koldioxidskatt. Det vore förvisso klokt inte minst ur klimatsynpunkt. Men frågan är om det är vare sig rättvist eller realistiskt. Estland har mer än fyra gånger så höga utsläpp per person som Sverige samtidigt som BNP/capita är mindre än hälften. Det skulle betyda att fattiga ester skulle behöva betala tio gånger så stor andel av sin inkomst till EU som rika svenskar.
Den senaste beräkningen visar att Sverige tjänar 300 miljarder varje år på vårt EU-medlemskap. Är det verkligen en klok politik av vår regering att då sätta klackarna i backen och vägra vara med och betala?
Lennart Adell Kind, Växjö
