Något unket vilar över konstverk
Den frågan ställde jag i anslutning till utställningen ”Save the Best for the Last/To Breathe through the Bones of the Dead” i Växjö Konsthall. Såväl regionens konstnärer som andra kulturarbetare i tidningens läsekrets, däribland, konsthallens chef Filippa de Voos, lämnade den frågan obesvarad. Uppenbarligen menar de alla att den som kallar sig konstnärer äger rätten att ta sig vilka friheter som helst.
Via konsthallens hemsida kan man i dessa dagar ta del av en av de Voos inhandlad video där Pastor Lax, alias konstnären Sebastian Rudolph Jensen, sammanfattar sin tro på sig själv och högre makter. För att kunna praktisera den efterlyser han stöd för sitt självförverkligande i form av inbetalningar till sitt swishkonto. Det här påhittet skall enligt honom vara ett sätt att ur ett konstnärligt perspektiv spegla rådande coronakris som förvisso också utarmar kulturarbetare. Visningen på konsthallens hemsida ger säkert påhittet legitimitet nog för att få omtänksamma människor att bidra till konstnärens/pastorns uppehälle.
Jag tycker att hela upplägget är skamlöst. Det lockar digitalt obevandrade, främst äldre medborgare som nu är i coronans riskzon, att öppna sin mobil och swisha över en slant till konstnären. Visserligen har kulturnämndens ordförande och kulturförvaltningens chef krävt ett klarläggande att tilltaget just handlar om konst och inte ett slugt sätt att tillskansa sig pengar. Ändå vilar något unket över det förmenta ”konstverket”.
Sebastian Rudolph Jensen är inte den förste att som konstnär utmana samhällets moraliska spelregler. Anna Odell, numera uppburen konstnär, skapade redan 2009 som konststuderande rubriker genom att iscensätta ett självmordsförsök på en bro i Stockholm. Hon hindrades av passerande och togs omhand av berörda myndigheter. Hon blev sedan hårt kritiserad av såväl dessa myndigheter som av media och allmänhet för att genom sitt påhitt förbrukat samhällsresurser som hade kunnat täcka mer angelägna behov. Vad man än kan säga om Odells tilltag så drabbade det i alla fall inte svaga pensionärer utan den urstarka svenska samhällsorganisationen.
Såväl entreprenörer som konstnärer omsätter kreativitet i frihetlig handling. Båda bidrar därigenom till en förnyelse av samhället. Men entreprenörer som låter många bidra till finansiering av sin verksamhet, det kallas crowd-funding, gör det öppet. De ägnar sig inte åt manipulation som Sebastian Rudolph Jensen. Han presenterar ju sin egen försörjning via swish som en form av kollekt till högre makter.
Sebastian Rudolph Jensen är inte ens först med att finansiera sina egna högst egna materiella behov genom Swishinbetalningar. Ett annat exempel är journalisten Joakim Lamotte. I stället för att skapa något unikt blir konstnärens uppträdande i Pastor Lax förklädnad i stället granne med bedrägligt beteende.
Bengt Johannisson, professor
