Sjukhusfrågan – regionpolitiken i gisslansituation
Det planerade sjukhusbyggets finansiering och debatt illustrerar på ett skrämmande sätt följderna av frånvaron av en nationell planering och styrning av hälso- och sjukvården. Urmodiga landstingsgränser sätter stopp för en rationell skattebas för vården liksom för hur behov och specialisering ska översättas i bygginvesteringar. Det är nära en gisslansituation att ta ansvar som regionpolitiker i lilla befolkningsfattiga Kronoberg under rådande nationella omständigheter!
Kostnadskalkylerna för ett nybygge är högst osäkra, därom råder enighet. När kostnaderna grundas på mindre krävande tillbyggnadsprojekt (med litet påslag) inses lätt allvaret. Tjänstemannaorganisationen levererar ett beslutsunderlag som passar kartan snarare än verkligheten. Den prioriterade upprustningen av primärvården utifrån framgångsrika Borgholmsmodellen som nu prövas i Ryd riskerar att haverera och akutvården får verka under alltmer anorektiska villkor. Då är fina lokaler en klen tröst. Den enda rimliga slutsatsen är att det krävs kraftiga skattehöjningar på flera kronor framöver. Det är lika bra att gå ut med det budskapet redan nu, men också att omgående under hand samverka med grannarna för att mildra situationen. Samtidigt är det hög tid för centralmakten att ta itu med hela landets hälso- och sjukvårdsbehov. Januariöverenskommelsen behandlade enbart frågan om primärvården vilket tyder på bristande insikt.
Det är lätt inse att det är kapitalförstöring att inte se exempelvis grannregionen Jönköping och Värnamo lasarett som en tillgång. För att rädda situationen är frivillig samverkan mellan regioner nödvändig men den bör då organiseras på ett förnuftigt sätt. Därför är nuvarande samröre för en specialitet som hjärtsjukvård med Karlskrona lasarett illa genomtänkt då här vanligen förekommande akutfall är beroende av tidsfaktorn och ska inte logistiskt ligga cirka en och en halv timme bort. Ekonomin har förmodligen åter spökat men inte hanterats rationellt utifrån behov. Samverkan bör avse specialiteter som huvudsakligen fungerar inom ramen för planerad vård och inte sådan med tunga akuta inslag.
Det är beklämmande att se hur politiken på nationell nivå under så många år misslyckas med organiserandet av hälso- och sjukvården. Det handlar inte enbart om styrförmåga och pengar utan också om frånvaron av verksamhetsutveckling. Bristen på attraktivitet och därmed vårdpersonal illustrerar allvaret i situationen. När nu behoven dessutom ökar framöver av demografiska orsaker ställs frågan på sin spets. Det finns skäl att oroas inför framtida konsekvenser för vårdsverige. Både innehållsmässigt och ekonomiskt.
