Stärk den biologiska mångfalden

”…ja se så många blommor som redan slagit ut på ängen; gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol!”

Så slutar en av verserna i den välkända visan om Rönnerdahl, som valsar över Sjösala äng. Mindre känt är att mer än en fjärdedel av de rödlistade arterna i Sverige är beroende av öppna gräsmarker för sin överlevnad.

Förr slogs ängsmarkerna genom lieslåtter och gräset torkades till hö som djuren sedan kunde äta på vintern. Numera är det oftast mulen från betesdjur som ser till att marken hålls öppen. Att kraftiga gräs och andra höga växter varje år hålls tillbaka gör att små konkurrenssvaga blommor kan leva och samsas med andra likasinnade, anpassade efter den återkommande tuffa behandlingen. Det gamla bondesamhället har genom lien och mulen format växtsamhället i hagen, som i sin tur gett livsutrymme till en mängd olika organismer.

På en enda kvadratmeter äng kan det växa 60 sorters blommor och surra av aktivitet från humlor och bin. Inga andra växtsamhällen på jorden är lika rika om man räknar antalet arter av kärlväxter per kvadratmeter. Men både gullvivorna och de andra blommorna i visan om Rönnerdahl är tyvärr allt svårare att hitta nuförtiden. Brist på skötsel är ett problem för mångfalden i ängarna, precis som bristen på skötsel är ett problem för mångfalden i skogen.

Under det senaste århundradet har ängar och betesmarker av olika anledningar minskat drastiskt, vilket har gjort livet svårare för blommor, bin, fjärilar och andra insekter. I dag återstår mindre än en procent av ängsmarken i förhållande till vad som fanns vid förra sekelskiftet.

Många av de gamla ängs- och betesmarkerna har under de senaste hundrafemtio åren omvandlats till åker, vuxit igen eller planterats till skog. Då försvinner snabbt kattfoten och de andra av Rönnerdahls blommor.

Eftersom ängs- och betesmarker är så artrika miljöer är bristen på betesdjur och igenväxningen ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i landet. Tyvärr är det alldeles för få som inser det i dag. När vi slutar bruka marken tar skogen den tillbaka, sker ingen förändring i den utvecklingen blir det svårt att hantera alla dessa naturvärden.

Det kan kanske tyckas märkligt att en skogsägarförening som Södra engagerar sig i ängsmarker och varnar för att skogen breder ut sig. Men det är det inte. På skogsfastigheten är den produktiva skogen en självklar del att ta hand om och utveckla, men det är även områden med höga naturvärden.

Södras medlemmar kommer i samband med vårens årsmöten att få en påse med ängsfröer. Förra året delades bihotell ut och vi vill nu uppmärksamma de för bina viktiga ängs- och betesmarkerna, som är några av de artrikaste och mest hotade miljöerna vi har i Sverige. Ett antal tusen fröpåsar kan ses som ett litet bidrag. Men det fina är att fler kan vara med och bidra till den biologiska mångfalden. Som konsument kan man välja kött från djur som betat i ängs- och betesmarker, vilket gynnar blommor, bin, humlor och fjärilar.

Är du markägare så kan du arbeta för att hålla odlingslandskapet öppet, återställa gamla ängs- och betesmarker och sköta områden som avsatts för naturvården i skogen. Genom att slå vägkanterna först när blommorna fått blomma och fröa av sig kan de på sikt fortsätta leva där och insekterna kan få mat ifrån dem.

Brukande och bevarande går att förena utan konflikt. Vi måste däremot bli bättre på att sköta marken på rätt sätt, för att bevara och stärka vår biologiska mångfald.

Therese Lindström, ekolog Södra