Viruset väcker vår rädsla för det okända

Debatt Artikeln publicerades
Region Kronobergs tält för provtagning av människor som misstänks vara smittade med coronaviruset.
Region Kronobergs tält för provtagning av människor som misstänks vara smittade med coronaviruset.

Corona-viruset sprider sig över landet. Siffrorna över antalet smittade ändrar sig varje dag, liksom naturligt nog beslutsfattarnas råd och rekommendationer. Risken för ytterligare smittspridning är enligt Folkhälsomyndigheten som bekant mycket hög.

Som människor reagerar vi olika på det som händer. Ett brett spektrum av förhållningssätt blir synligt, allt ifrån smärtsam ångest till hårdnackad förnekelse. Det gäller att visa respekt för människors oro utan att spä på rädslan. Och det gäller att bevara en nykter saklighet, utan att förneka att oron kan äta sig gravdjupt i en människas själ.

Sans och inkännande måste gå hand i hand. Ingen tjänar på en accelererande viruspanik, utom de nedbrytande krafter som vill destabilisera samhällsbygget genom att göda panik och fruktan. Risken är att det nu breder ut sig en undervegetation av misstro mot såväl medier som politiker och myndigheter, den som märks i frågor som ”varför gör de inte mer, varför säger de inte sanningen?” Ett motsatt förhållningssätt behövs: att lita på att alla gör sitt bästa.

Corona-viruset väcker vår rädsla för det okända. I ett modernt samhälle där vi vant oss vid vetenskaplig progression, tänker vi lätt att den rationella människan behärskar allt. Statsindividualismens höga tilltro till kontraktet mellan individ och stat gör att vi utgår från att myndigheterna alltid har kontroll. Men att som nu hotas av något främmande innebär kontrollförlust. Vi står i beredskapsläge mot en osynlig fiende.

Det som sker påminner oss om livets skörhet. Hårdhänt tvingas vi till insikter som egentligen är ursprungliga, men som i många stycken är bortglömda i vår kultur. Att vi inte förfogar över livet. Att vi inte äger villkoren. Att vi står i ett beroendeförhållande till naturen och är utlämnade åt krafter större än oss själva. Ett virus som gör människor sjuka är naturligtvis rakt igenom destruktivt. Samtidigt påminns vi om vår fundamentala belägenhet, om det som har med vår djupaste tillit att göra.

Vart ska vi gå med vår rädsla? Den som reagerar med oro och ångest när Corona-viruset sprider sig gör klokt i att samtala med någon. Med en lyssnande medmänniska. Med någon som inte har bråttom. Med den som har förmågan att lyhört balansera oro och saklighet. Med en person som kan omvandla den ensamma oron till omsorg om medmänniskan. För i ofärdstider behöver vi varandra.

Kyrkorummet har en särskild plats i svenskens hjärta. Dit smyger vi i hemlighet, dröjer i tystnaden och tänder våra ljus. Under valven ryms både stort och smått, både sorg och glädje. Här får oron plats, liksom hoppet om framtiden. Allt detta gäller också i Corona-tider. Så långt det är möjligt ska kyrkorummet därför hållas öppet, tryggt och tillgängligt. Kyrkan fortsätter att fira gudstjänst.

Corona-viruset sprider sig och siffrorna över antalet smittade stiger. Händelseförloppet ändras snabbt. Det som däremot aldrig ändras är kyrkans uppdrag att be för världen och mänskligheten. Att liksom berätta fram livets villkor och ge ord åt nöden. Det är viktigt att påminna om det just nu. Oron över virusets framfart är en självklar del av kyrkans dagliga bön. Särskilt angeläget är det att be för äldre och sjuka, och för människor i de stora flyktingströmmarna, att viruset inte får fäste där.

Bönen är mer förhållningssätt än ord. Den växer fram ur människans uråldriga erfarenhet. Att vi inte förfogar över livet. Att vi inte äger villkoren.

Fredrik Modéus, biskop