Stina minns sparken som skadade henne: ”Det är rysningar varje gång”

Den 28 juni i år åker Stina Lennartsson, 24, till Gröndals IP i Kalmar. Där ska Växjö DFF möta IFK Kalmar i en F19-match.

Stina är nervös och peppad. Äntligen är dagen här. Dagen då hon får spela fotbollsmatch igen.

– Det går nog inte att beskriva den känslan om man inte varit med om en sån här skada själv. Men det är självklart fantastiskt samtidigt som man är försiktig. ”Är jag verkligen färdig nu?”. För en sån här process vill man aldrig göra om mer.

– Men man vet att man klarat alla tester man ska och man vet att man förmodligen är starkare än innan, så man får lita på det och köra. Det är skräckblandad förtjusning.

Hon drar på sig matchtröjan och spelar 30 minuter som högerytter. Efter det kommer den stora lättnaden. Första matchen efter ett års frånvaro är avklarad.

Några dagar senare blir det mer speltid: 55-60 minuter mot Linköping. Knäet känns bra och veckan efter, precis som veckorna innan, tränar Stina för fullt med sina lagkamrater på Visma Arena.

Den här träningen är det poängspel mellan tre olika lag. Stina tar på sig sin gula väst och samlar poäng tillsammans med sitt lag. Hon gör det i just det området där det hela skedde.

Där karriärens andra korsbandsskada inträffade.

Mot Uppsala den 4 juli i fjol.

Situationen har hon haft i huvudet. Hon har hört det där skriket som ekat och det där ”knäcket” som resulterade i många månader av rehab.

– Första gången jag skulle gå ner i det hörnet igen fick man lite skräck i kroppen. Men jag tänker inte på det nu.

Vilka är dina minnen från händelsen?

– Minns inte så mycket. Jag har bollen bakom mig och så får jag en spark rakt i baksidan. Jag hör hur det bara knäcker till och det är det enda jag hör. Och ett sånt fruktansvärt skrik.

– Då tror alla att jag har så fruktansvärt ont, men jag har inte ont utan jag vet att det är av och jag vet vad som väntar. Det var bara panik.

Har du sett klippet på när det sker?

– Jo, det har jag. Många gånger. Det är rysningar varje gång. Det är väl ganska fult. Jag vet vem som gjorde det och hon är en sån typ av spelare. Vi hade en dust hela matchen egentligen.

Stina fortsätter:

– Jag vet ju att det här kan ske väldigt olyckligt och händer det så händer det, men det här kändes bara som en jäkligt onödig grej, att få en spark rakt i knät.

Har hon hört av sig?

– Nej. Jag skiter i henne. Kändes bara som en onödig grej.

Vägen tillbaka till fotbollsplanen är lång. Men den är lättare än för åtta år sedan, då första korsbandsskadan kom.

Den här gången vet hon vad som gäller och viljan att återvända är stark. Det är den som driver henne.

– När det hände kände jag mig kanske bättre än nånsin och det är dit jag strävar att komma igen. Jag kände mig starkare än nånsin och det hade gått bra på försäsongen och de första matcherna.

– Jag kände mig verkligen i form och det var därför det kanske var tuffare än nånsin att det hände. Det var som en käftsmäll när allt kändes så himla bra.

Har du haft några tankar på att sluta spela?

– Nej, nej, nej. Aldrig. Jag var 23 år då och har många år framöver. Det var bara att göra det som krävs.

Har du haft några bakslag under din rehabperiod?

– I början har man så fruktansvärt ont och det är skitjobbigt. Men när man väl kan börja cykla och lägga på lite styrka så känns det ändå bra. De första månaderna gick bra, men efter det fick jag ett litet bakslag i vintras och jag hade väldigt, väldigt ont och fick nästan pausa min träning i två månader.

– Då kändes allt väldigt hopplöst, men över en natt var det som att det var borta och man kan börja trycka på igen. Det var lite jobbigt då och därför känns det så skönt att vara klar ganska tidigt trots att jag hade det här bakslaget på två månader.

Under torsdagen tar sig Stina med laget till Malmö för att möta tabellettan Rosengård. Om det blir speltid redan då är oklart.

I vilket fall blir hon som ett nyförvärv när höstsäsongen startar den 20 augusti.

– Jag är taggad. Jag gör allt för den här klubben. De känns nästan som min moderklubb nu och vi ska bara visa att vi ska klara oss kvar. Man vill göra allt för att hjälpa laget så mycket som möjligt.

Uppehållet som väntar kommer dock olägligt.

– För mig blir det lite dåligt. När man kommer tillbaka och känner att man är färdig och kan spela match, då ska vi vara ledig nästan en månad. Men vi har träningsmatcher sen, så jag får ändå den tiden där.

Växjö DFF parkerar på jumboplatsen inför sista matchen innan OS-uppehållet.

– Det är extremt jobbigt att sitta på läktaren och känna sig helt maktlös. Så på sätt har det varit väldigt tufft. Tror inte att någon hade förutspått att vi skulle hamna i den här situationen, för det kändes så bra förra hösten och det har känts bra på försäsongen. Så därför kommer det här som en tuff smäll. Bara hoppas att det vänder.