Lane Smith: Det är en bok!
Översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren
Ålder: 3-6 år
Boken, den handfasta pappersboken, är på utdöende. Det tror i alla fall en del. Ipad, Kindle och andra mobila lösningar marscherar hungrigt och magnetiserande in på marknaden. Det är utan tvekan en digital guldålder för konsumtion och deltagande, men finns det någonting som alla dessa finesser inte kan erbjuda?
Det är den amerikanska barnboksmakaren Lane Smith som i bilderboken Det är en bok! ställer frågan – och svarar. Mot en fond av gråvita tapetmönster och milda pasteller har han placerat sina två kombattanter i varsin murrig fåtölj. Den ena är en apa, människans avlägsna släkting. Den andra är en teknikfrälst åsna, väl förankrad i det dumdumlysande ordspråket.
Konflikten gäller i första hand läsning, men i andra hand smyger sig också ett förhållningssätt till livet, arvet och medmänniskorna in. "Hur scrollar du neråt?", "Kan du få huvudpersonerna att slåss?", säger åsnan. Apans svar är alltid olika varianter på repliken: "Nej, det är en bok."
Om det egentligen föreligger någon åldersskillnad mellan dem är oklart. På bilderna är apan stor och åsnan liten, men de kan lika gärna vara utrustade med olika kulturella bagage som skiftande antal födelsedagar. Klart är i alla fall att de möter världen på olika sätt, och att apan är den som har ett öppet sinne.
Den totala upplevelsen genom alla sinnena är också Smiths starkaste argument för pappersbokens värde. Han låter apan titta, känna och lukta på denna, för åsnan, helknasiga pryl. Men så släpper åsnan för en sekund taget om datormus och tangentbord, tar i boken och blir, som människor i alla tider, uppslukad av den.
Smiths bok är genom sitt välbalanserade form- och tonspel en mycket elegant konfliktskildring för de allra minsta, men det är framför allt en kraftfull hyllning till pappersboken. Boken kan inte prestera i ett klick, men den kan fängsla, lära och roa med sin berättelse, form och struktur. Det är en bok! gör det i hög grad, men Smiths demonstration mot bokdöden går nog mer hem hos lite äldre barn och vuxna.
Jonna Fries