Alla konflikters vapen

Pojken, kanske sju-åtta år gammal, hoppar vigt över relingen och ner i båten som vilar trygg och jättelik på lekplatsens sand. De andra barnen, säkert över hundra den här söndagseftermiddagen, tar ingen notis. Pojken har ett leksaksvapen i händerna. Det karakteristiskt böjda ammunitionsmagasinet avslöjar att det är tänkt att vara en AK47. En kalasjnikov.

Pojken höjer vapnet och skjuter en salva ut mot lekplatsens mitt.

Och en till.

Och en till.

Luften fylls av det smattrande ljudet.

Två tankar slår mig:

Om pojken siktar mot mina barn tar jag vapnet från honom, stampar sönder det i den blöta sanden och tvingar den lilla skitungen att äta upp det.

Och:

Om det här varit vilket modernt krig som helst hade det gått till just så här. En AK47 är perfekt för en åttaåring. Inte bara billig och lätt att få tag på, utan dessutom så användarvänlig att vem som helst kan lära sig att rengöra, ladda och döda med det på en kvart.

AK47:ans skapare var en ung, patriotisk vapenutvecklare som, med imponerande envishet, konstruerade en genialiskt enkel automatkarbin (automat: skjuter flera skott vid ett avtryck och behöver inte laddas om).

Geväret påminde en del om det tyska StG-44, som Hitlers arméer använde, men Michail Kalasjnikov själv hävdar att han inte ens hade sett vapnet innan han utvecklade AK47:an.

Själva mekaniken bestod bara av åtta delar, vilket gjorde att vapnet kunde tappas i ett kärr och begravas i sand och snö men satte du fingret på avtryckaren sköt den ändå.

A(utomatisk karbin) K(alasjnikov). Framställd år 1947.

AK47.

Michael Hodges, engelsk journalist, har i många år rapporterat från krigets Mellanöstern. Hans lättlästa AK47 är ingen vapenteknisk konstruktionsonani utan en underhållande blandning av populärhistoria och reportage.

Underhållande, men inte direkt omfångsrik eller djuplodande. Hodges gör snarare ett antal väl valda nedslag i AK47:ans blodiga historia.

En historia som, rent imagemässigt, fick ett uppsving när Sovjetunionen och Kina började skicka vapen till den nordvietnamesiska motståndsrörelsen i kriget mot USA. AK47:an blev snart det folkliga upprorets arketyp.

Bilden fläckades något av sjuttiotalets Baader-Meinhof-liga och palestinska flygkapare.

För att nå en absolut lågpunkt i händerna på barnsoldater i bland annat Sudan.

Efter drygt sextio år borde vapnet, med Hodges ord, ”ligga på historiens soptipp” men används idag i alla väpnade konflikter från Colombia till Irak till Sri Lanka. Omkring sjuttio miljoner AK47:or är utspridda på arméer, terrorist- och gerillagrupper och gäng i de amerikanska storstäderna. De flesta är egentligen kopior och vidareutvecklingar, tillverkade i Bulgarien, Kina, Polen, you name it.

I slutet av förra året användes AK47:an i terrordåden i Indien. 21-årige Azam Amir Kasav sköt rakt in i folkmassan på Bombays tågstation.

Som ett svar på attentaten bytte livvakterna till delstaten Goas premiärminister ut sina pistoler mot, just det, AK47:or.