Anne Carson: Makens skönhet

Med ojämna mellanrum dyker det upp författare som skriver sig bort från samtidslitteraturens prydliga etiketter och genrebestämningar. Diktare som presenterar en litteratur som på olika vis trotsar varje tvärsäkert omdöme och entydiga kritik. Den i förtid bortgångne WG Sebald var en sådan, liksom den kanadensiska poeten, essäisten och professorn i klassiska språk, Anne Carson. Båda har med stilistisk skärpa, formmedvetenhet och seriekopplade språkliga associationer skapat något av en egen genre i gränslandet mellan prosa, poesi, essä, kulturhistoria och autofiktion.

När Carson härom året presenterades på svenska med den originella versromanen Röd självbiografi, en poetisk-mytisk berättelse om det rödvingade monstret Geryons förhållande till den antike hjälten Herakles, stod det genast klart att vi här hade med en alldeles unik litterär röst i samtidslitteraturen att göra. I den formmässigt snarlika, men tematiskt olikartade, uppföljaren Makens skönhet, som nu kommit ut i Mara Lees eleganta och kluriga översättning (det är ingen lätt text), rör det sig om prosalyriska och förtätade scener och betraktelser med ett kraschat parförhållande som bärande motiv. Bokens underrubrik, ”En fiktiv essä i 29 tangos”, skvallrar om uppläggets avantgardistiska karaktär.

Med utgångspunkt i en rad citat av den brittiske romantiske 1800-talspoeten John Keats — i synnerhet hans berömda strof ”All skönhet sanning är, all sanning skön” — fabulerar hon kring och dissekerar äktenskapet (”den där krängande platsen, som min make kallade den”), som efter volymens 29 avsnitt eller passionerade danser är över och förbi. Tvärs genom den fria textmassan manifesterar sig så en bild av det vagt tecknade berättarjagets make, lika vacker som otrogen och lögnaktig. Hur rimmar hennes bild av honom med Keats romantiska idé om skönhetens suveränitet?

Detta prosa-poetiska experiment är i språk och stil än mer uppbrutet, fragmenterat och associativt än ”Röd självbiografi”, och som en konsekvens därav också svårare att ta till sig på ett djupare plan än som raffinerad uppvisning i litterär innovation och idérikedom. Men som sådan är den å andra sidan tillräckligt övertygande och tilldragande för att man otåligt redan väntar på nästa översättning. Förslagsvis av nedanstående titel.

Martin Lagerholm