Annelie Babitz: Bakom den nakna huden. En berättelse om aklädning

En vanlig journalist kommer ut som före detta strippa och ger oss andra en chans att få blicka in i en dunkelt främmandevärld som jag känner både äckel och nyfikenhet inför. Äckel på grund av det jag vet - eller tror mig veta. Nyfikenhet på grund av allt jag inte vet. När strippan skriver själv kan det inte bli något ovanifrånperspektiv, inget klappa på huvudet och tycka synd om det stackars offret. Nej, allt det slipper en i Anneli Babitz självbiografiska debutroman Bakom den nakna huden.

Anneli Babitz jobbade som strippa i flera år. Efter avslutad journalistutbildning stod hon utan journalistjobb. Det är inget ovanligt. Ovanligare är att hon valde stripp som försörjning. Hon beskriver tydligt hur lätt det är att fastna, hur klubben är som ett parallellt universum med en egen och stark dragningskraft som är svår att ta sig ifrån. För hon vill sluta skriver hon. Hennes kollegor säger samma sak. Men vad hon inte skriver är varför hon började. Annelie Babitz påpekar att strippor alltid får förklara varför de "hamnat där", till skillnad från i stort sett alla andra yrkeskategorier. Att hon finner det förnedrande. Ok. Men jag undrar ändå just det. Vad fick Annelie Babitz, eller någon annan, att överhuvudtaget ta steget att börja? Det är ingen ovidkommande fråga, eftersom det är något som verkligen ligger outside the box, ungefär som extremsport inget som ingår i de flestas verklighet.

Outside the box ja. De engelska uttrycken haglar tätt i boken. Först stör det mig, jag tycker det är slött, men jag ändrar mig när jag inser att det är så många av oss pratar. Engelskan, tycka vad man vill, ingår i det svenska talspråket, så om något så tillför det snarare realism.

Bakom den nakna huden är en självbiografisk roman. Den handlar om en strippa som vill ha journalistjobb och som är förälskad i en idiotisk man. Fast det tycker ju inte hon att han är. Däremot tycker hon - och alla hennes kolleger - att alla män som besöker klubben är idioter. Milt uttryckt. Det förakt stripporna känner inför kunderna är iskallt, knivskarpt, skoningslöst. Samtidigt tjänar de pengar på dem. Det är en paradox. Paradoxen slutar inte där. Männen som betalar för att få se kvinnorna är lika föraktfulla de. Strippklubben är en värld full av pengar och förakt.

Och musik. Jag blir förvånad över hur viktig musiken är. Tung r'n'b och hiphop spelas ständigt och låtarna tar plats i boken. Som att stripp faktiskt handlar om dans. Det trodde jag inte.

Annelie Babitz menar att allt stripporna upplever gör strippklubben till en plantskola för militanta feminister. Som ett mikrokosmos under ett blixtbelyst jämställdhetsförstoringsglas. Kanske funkar det så. Jag hade dock gärna sett mer problematiseringar kring allt det som nu till största delen är beskrivningar, även om det är en roman och inte en debattbok. Ett ämne för debatt lär boken bli hur som helst.