David Foenkinos: Nathaliez-en delikat historia

Det går inte ett år, knappt en månad utan att den berömda svenska svartsyntheten –nedärvd från Strindberg och Bergman och befäst genom en påstått rekordhög självmordsfrekvens – gör sig påmind i populärkulturen världen över. Inte minst i Frankrike där en av dess unga, bäst säljande författare nu har gett sin version. I David Foenkinos Nathalie – en delikat historia heter en av huvudpersonerna Markus, en osynlig svensk man som jobbar på ett företag i Paris. I grå kontorsmiljö är han den gråaste av dem alla. Ändå lyckas han hamna i centrum för omständigheternas kärlekspiruetter, vilket utlöser sensation bland kollegerna.

Titelpersonen är däremot företagets mest åtråvärda, dyrkad av chefen och beundrad av alla. När hon en dag plötsligt mister sin älskade make François i en trafikolycka förlorar hon intresset även för livet och för kärleken. Tills en dag då hon, i ett av romanens många infall, helt från det blå förlänar självaste Markus en spontankyss. Det romantiska dramat tar sig därmed en klassiskt oväntad vändning, som får många inblandade att förlora fotfästet.

Till förtjänsterna i Foenkinos lättviktiga roman är den postmodernistiska inramningen. På ett ganska samtidstypiskt franskt vis – inspirerad av filmens allvetande berättarröst – skriver författaren en summariskt analyserande trivialprosa, som synar vad varje karaktär säger och gör, vrider på alla möjliga avsikter. En total transparens som befästs genom flera andra stil- och illusionsbrott: överflödiga fotnoter, citerade aforismer, listor och notiser – som indirekt eller inte alls ger fond till händelserna.

Även om inte själva dramat är en oavbruten nagelbitare är det lätt att låta sig charmas av dessa disparata ingivelser i en renässansroman om kärlekens öde, där inte ens en nördig och lite nedstämd svensk går att räkna bort.

Jon Asp