En klassisk uppväxtskildring

Hennes pappa är en beundrad konsertpianist och tv-personlighet som är snäll men lite frånvarande och ofta bortrest. Eftersom hennes mamma också arbetar och verkar ha en ganska lyckad översättarkarriär tar familjen in en barnflicka, Ulla, främst för att se efter Pia-Lisa men också hennes storasyster Yvonne.

ULLA OCH PIA-LISA utvecklar en mycket nära och kärleksfull relation och när Ulla en morgon är försvunnen blir Pia-Lisa förkrossad. Genom att tjuvlyssna på de vuxnas samtal och smygläsa sin systers dagböcker anar Pia-Lisa att allt inte är som det ska. 

Barndomsskildringen växlas med en annan period­ i Pia-Lisas liv. Där håller hon på att bli vuxen och skapa sig en egen identitet genom att skala av sig de klassmässiga och heteronormativa lager hon fått med sig från uppväxten. Hon har svårt för att lita på människor på grund av Ullas försvinnande och klarar inte riktigt av när någon ställer krav. Trots det bär hon också med sig ett antal ljusa minnen från barndomen. Men när hon återigen konfronteras med systerns gamla dagböcker fördunklas minnena ett efter ett. 

Det är utifrån klassiska teman som sanning, lögn, uppbrott, frihet, moderskap och svek som Ninni Holmqvist bygger upp romanen. Det är vare sig särskilt spännande eller banbrytande. Men rent berättartekniskt dras jag med, särskilt under romanens första hälft. Holmqvist radar upp dagarna i det svunna barndomshemmet. Man förnimmer bara det som Pia-Lisa förnimmer, ser allt genom ett barns ögon, även om jag som vuxen läsare förstår mer än vad hon gör.

Till en början irriterar jag mig på barnets naiva röst och bryderier som mest gör att jag ser över huvudet på Pia-Lisa. Men i takt med att hon växer börjar jag att sakna barnet. Det fanns något mystiskt över den första delen av romanen där berättelsen fortfarande låg öppen. Något som går förlorat längre fram.

KANSKE HANDLAR det om att jag efterhand blir lite mätt på karaktärerna. De är något givna i sin teckning, den bullbakande hemmafrun, den oljefläckiga och homofoba blåställspappan, den finkulturella och lite kyliga överklassdamen med migrän, bögbästisen, den barnalstrande hippien, och så vidare. Det kan också handla om att den över 500 sidor långa boken trots berättarglädje och flera oväntade svängar gärna hade fått stramas upp lite. Hur som helst kan den inte riktigt mäta sig med Holmqvists tidigare verk.

Cecilia Köljing