Engångsligg

Först en reprimand till förläggaren. Det är något så infernaliskt irriterande med att en dagboksartad debutroman av en ung tjej, utgiven på stora förlaget, ska heta Engångsligg. Så Lolita-och-samtidigt-Fittstim-aktigt. ”Här bjuds på ligga och snask men ingen behöver känna sig klimatosmart eller oetisk för det är minsann den Självständiga Tjejen Med Skinn På Näsan som ligger!” Någon borde ha tänkt ett par varv till- eller bara inte tänkt så PR-mässigt trångt.

Så mycket ligga blir det dock inte. Berättarjaget Klementin (som döpte om sig själv till Klemetin när hon var nio år för att det lät snyggt och för att hon fick för sin Aspbergersmamma) är en ung kvinna i Stockholms reklambyråreceptionist-bransch, typisk statistisk 80-talist i det att hon inte tycker att hon får betalt för att koka kaffe eller plocka urdruckna muggar från copywriter-skrivbord. Hon jobbar ganska mycket men helt oengagerat. Hon åker tunnelbana. Hon är ute på krogen och super hyfsat mycket, röker cigaretter, kåserar över vardagens små förtretligheter, blir stormförälskad och kan inte ha sex ibland för att det gör för ont. Åker på familjesemester till Thailand, shoppar kläder, deltar lakoniskt i julfirande, upprörs över småsaker. Dricker slattar, har inga vänner hon betraktar som ”riktiga” och raljerar brådmoget över sin omgivning.

Engångsligg får mig att tänka på både Alan Wilders debutroman Morvern Callar, om den avstängda tjejen som inte bryr sig, och Per Hagmans olika figurer som bryr sig alldeles för mycket. Inte alls rent litterärt, dock. Engångsligg rör sig språkligt i Skunk- och tonårsblogg-landet, den fåra där man skriver ned vad som hänt under dagen kombinerat med lite allmänna infall kring lite allt möjligt. Stilen påminner också mycket om dagböckerna som låg på avsomnade tidningen Darlings hemsida. Händelser staplas på varandra, fylleskämt återberättas med föga framgång, konstruerade dialoger (de låter gärna så i verkligheten också) och jämnt fördelande påminnelser om att huvudpersonen egentligen mår psykiskt dåligt. Lite som 90-talets eviga mantra om att behandla svårmod med lättsinne och det lättsinniga med pannan i Marianergravsdjupa veck. Det flyter på som en långsam flod av pappersmassa där allt gegg är lika mycket värt.

Josefin Palmgren kan skriva, det råder ingen tvekan om det. Det är inte något litterärt nyskapande eller eget språk, men det fungerar och drivet framåt finns där. Det är bara det att det inte driver fram något. Det finns en journalisthögskole-käpphäst som Palmgren skulle vara mycket betjänt av: show don’t tell. Gestalta, förklara inte. När en ung person upprepar till förbannelse att hon är cynisk (och observera, nu talar jag förstås om berättarjaget) blir det lätt rätt platt när det sker utan (verbala naturligtvis) bildbevis.

I någon mening är det typiskt för berättarstilen. Skunkdagböcker och bloggar uttrycker sig på samma avmätta sätt. Men särskilt kul, intressant eller berikande att läsa som roman är det inte, och eftersom inget annat avslöjas eller ens anas håller det inte som berättarteknik. Engångligg verkar helt enkelt slött skriven, och något obearbetad.

Klementin blir kär, avkär, full och nyktrar till, känner livet i sig och känner inte alls livet i sig på Lidingöbanan. Hon tecknar grovhuggna karikatyrer av reklambyråchefer i Stockholm, återger typiskt tillkämpat tokiga upptåg med nya bekantskaper in vino och filosoferar kring sin egen personlighet, framtid och samtid. Men särskilt angeläget blir det aldrig- posen är för svag för att övertyga som stilgrepp.

Rebecka Åhlund