Fjodor Dostojevskij: Förödmjukade och förnedrade
Dostojevskijs självklara plats i världslitteraturen grundar sig i första hand på det som träffande kallats tragedin i fem akter: Brott och straff, Idioten, Onda andar, Ynglingen och Bröderna Karamazov (1866–80), och med Anteckningar från källarhålet (1864) som en prolog till den ryske diktarens stora litterära och existentiella drama. Men Dostojevskij hade redan runt tio titlar bakom sig när han på allvar slog igenom på den internationella arenan. En handfull av dessa ungdomsverk – Dubbelgångaren, Vita nätter, Döda huset, Spelaren – har på senare år givits ut på Bakhåll i Bengt Samuelsons översättning, och därmed också sett till att bredda och fördjupa bilden av en av romankonstens riktigt stora berättare.
När förlaget och Samuelson nu utökar titlarna med en nyöversättning av Dostojevskijs bortglömda roman Förödmjukade och förnedrade (tidigare översatt under namnet De förtrampade) från 1861, gör man det med ett närmare 400 sidor långt epos. Skriven strax efter återkomsten till Sankt Petersburg efter tio års tukthus och arbetsläger i Sibirien, är det en Dostojevskij som från och med nu står att känna igen i frågor om moral och livstro, om lidanden och uppoffringar.
Redan den förtvivlade romantiteln skvallrar om de huvudmotiv som ska komma att prägla Dostojevskijs romanvärld, där de fiktiva gestalterna allt som oftast tvingas förlora allt för att vinna sig själva. Här handlar det om berättarjaget Ivan, en före detta framgångsrik författare som nu sjuk och olycklig ser tillbaka på sitt liv. Han minns särskilt sin ungdomskärlek Natasja och den fullkomligt hänsynslöse och illvillige Valkovskij, en djävul till storgodsägare och furste som förstör livet inte bara för Ivan och Natasja, utan också för sina barn, sonen Aljosja och dottern Nelli, där den sistnämndas bittra öde flätas in parallellt med huvudhistorien.
I händerna på vilken annan författare som helst skulle romanens många intrikata och dramatiska turer kunna avfärdas som melodramatiskt kitsch. Men även om Dostojevskij förvisso var djupt influerad av sentimentala realister och sagoberättare som Dickens och Victor Hugo, hade han den exceptionella förmågan att ingjuta så mycket genuint liv och berättarteknisk dynamik i sin gestaltning att man som läsare motståndslöst sjunker in i den drabbande händelseutvecklingen.
De genomgripande psykologiska insikter och den mästerliga polyfona berättarstil som så starkt genomsyrar de kommande mästerverken, är förvisso inte fullt utvecklade här (till exempel är den maliciöse fursten alltför mycket av personifierad ondska för att passera som ett realistiskt personporträtt), men att inte röras av romanens många förödmjukelser och förnedringar, och hur detta slår över i de förtrampades stolthet och inre värdighet, kräver en läsare av stål.
