Hon skriver barnböcker med svåra teman
– Jag har alltid älskat fantasy ända sedan mamma läste Bilbo och Narnia-serien för mig, säger hon.
Catharina Wrååk kom 2007 ut med sin första bok Den försvunna staden och har sedan dess släppt ett flertal böcker inom genren. Hon var en av de första författarna i Sverige med att skriva lättläst fantasy.
– Folk tror att lättlästa böcker är lätta att skriva, men det finns inget svårare. Man ska skriva genomtänkt lättläst. Varje mening är omläst säkert 50 gånger, säger hon och berättar att hon fick stor respons för sin första bok framför allt från skolor och bibliotek.
– Det var något som de hade längtat efter.
Catharina Wrååk tror att genrens popularitet beror på att barnen får vara viktiga i böckerna. Grundtemat består ofta av en ung människa som plötsligt upptäcker att hon eller han är livsviktig för världens räddning och måste lära sig något för att klara uppdraget.
– Barn som växer upp i vårt samhälle märker att det inte finns någon plats för dem, att de är oviktiga. De måste plugga när de blir äldre och hela tiden göra något mera för att bli viktiga. Jag tror att det skapar en känsla av att man vill känna sig världsnödvändig, även om man är liten.
Catharina berättar att det inte bara är barn som läser hennes böcker utan även vuxna dyslektiker som uppskattar hennes lättlästa språk. Hon menar att rent språkligt och grafiskt presenteras hennes verk på ett enkelt sätt, men att själva historierna inte är lättillgängliga.
– Jag har hittat på böcker för mig själv. Jag väjer inte för svåra ämnen som onda teman eller att folk gör förfärliga saker. Krig finns och folk kan vara själviska. Jag håller med Philip Pullman om det han sa om fantasy: ”Det är där man kan beskriva de stora frågorna”.
Catharina berättar om hur hon använder sina erfarenheter som vuxen kvinna och skriver om ämnen som hon tycker är viktiga. Ändå är berättelsen förpackad på ett sätt så att en 7-årig pojke kan öppna en av hennes böcker och läsa den.
– Vi har samma funderingar, bara att de ser lite olika ut.
Jag tror att det skapar en känsla av att man vill känna sig världsnödvändig, även om man är liten.
