Inger Alfvén: Allt vi aldrig gjorde med varandra

Vad är den stora frågan i vår tid? Klimatet? Energin? Ekonomin? Viktoria trevar. Jonas är säkrare. Varför är så många så olyckliga när de egentligen borde vara ganska nöjda med sig själva och sina liv?

Frågan ligger som en tung filt över hela händelseförloppet i Inger Alfvéns nya roman Allt vi aldrig gjorde med varandra. En midsommarkomedi är bokens undertitel, och med Shakespeares drama som en skrattande fondvägg växer den fram mellan två gryningar.

Här finns den unga Viktoria, en vacker storstadskvinna som är märkt av sitt förflutna och äcklad av närheten till män. Nu ska hon ändå ställa till med bröllop på den stora fädernegården Ramsätra i Sörmland. Giftermålet är hastigt framresonerat med brudgummen Jonas, en homosexuell Stureplanskille som också längtar efter familj. Kavaljerer och väninnor från huvudstadens moderna brus kommer med på köpet.

Viktorias pappa Harald ska betala för den kärlekslösa plojfesten, fast han är ruinerad och kämpar med sin yngre fästmö som fått missfall. Mamman Marianne har inte satt sin fot på Ramsätra på femton år, nu är hon dessutom nybliven änka och jagad av sin ålder och föränderliga kropp. Över sammankomsten svävar dessutom Mariannes döde make Perry med rå blick, allt medan hans dråpdömde son i sin frånvaro får de övriga att skälva.

Alfvén låter alla i denna kantiga styvfamilj turas om att föra ordet. Det blir en prövande resa genom påträngande minnen och avgörande nutid. Emellanåt blir de snabba perspektivskiftena dock något tröttsamma, men de små förskjutningarna av utsiktspunkter kilar onekligen också in en kokande spänning i släktmötet.

Spänningen jäser också i hakarna mot En midsommarnattsdröm, Selma Lagerlöfs kavaljerer och Carl Jonas Love Almqvists Tintomara. Alfvén väver skickligt in dem i romanen, utan att vända relationsdramat ryggen. Bokens verkliga styrka är dock de där små, drastiska sticken i språk och skeende som hon använder för att få den glansfulla fasaden att rämna, både på arvegodset Ramsätra och i den framgångshetsande staden.

JONNA FRIES