Ingmar Simonsson: Fransk-algeriern Albert Camus

Den 4 januari 1960 omkom Albert Camus i en bilolycka på väg till Paris. Året innan hade han, för pengarna från 1957 års Nobelpris i litteratur, köpt ett hus i anslutning till bergskedjan Lubéron i södra Frankrike. Det var där han just hade firat nyårshelgen med familj och vänner.

Camus blev 46 år. Häromveckan skulle han ha fyllt 100. Ingmar Simonssons jubileumsbok Fransk-algeriern Albert Camus är, i all enkelhet, en bok om Camus liv och verk, från uppväxten och prövotiden i Algeriet till flytten till Paris i början av andra världskriget. Slitningarna mellan de två kontinenterna – kolonisatörer mot koloniserade – präglar även konstnärskapet, ett dubbelt utanförskap som även står i centrum i den ikoniska debutromanen från 1942.

Främlingen har sedan dess annekterats som ett slags belevad pose för många alienerade generationer, inte minst inom populärkulturen. Den ligger till direkt grund för The cures första singel Killing an Arab liksom bröderna Coens film noir The man who wasn’t there. Bara för att nämna två exempel.

Med därpå följande Pesten och Fallet gjorde Camus vad den Svenska akademien ansåg tillräckligt. Alla tre romanerna kom till främst i Frankrike, men hämtade lika mycket inspiration från Algeriet, dit Camus alltid återkom, om inte i egen person så i sinnevärlden. Det var där hans franska pappa fick sätta livet till i strider. Albert var då ung och modern hade att uppfostra de två sönerna under knappa förhållanden i huvudstaden Alger. Albert var duktig i skolan, spelade både teater och fotboll, skrev tidigt uppsatser för olika tidningar, engagerade sig politisk.

Långt senare kom Camus att kritiseras för repressiv kolonialism, bland annat har den namnlöse araben i Främlingen tagits som intäkt för detta. Dock visar Simonsson, som flera före honom, hur Camus genomgående försökte avslöja det franska översitteriet mot infödda algerier – araber och berber. Hans engagemang upphörde aldrig, han såg det som konstnärens ansvar.

Ibland ger boken ett väl löst intryck (på sina ställen slarvigt redigerad). Utan direkt angivna källor undrar man ibland varifrån berättartråden hämtas. Å andra sidan ger det ett flöde och en överskådlighet till det väsentligaste hos Camus – liv och verk i kronologisk växelverkan.

Om Myten om Sisyfos – Camus välkända studie om meningen med livet – konstaterade en gång Anders Österling, då Akademiens ständige sekreterare: ”Huvudfrågan för Camus är till slut icke om livet är värt att leva, utan hur det bör levas med sitt ofrånkomliga mått av lidande.”

Så extra snopet att en bilolycka satte stopp för hans resa. Camus var om än inte existentialist (som vännen och rivalen Sartre) så en sann humanist – filosof, debattör och författare i ett. Hans konstnärskap kommer förhoppningsvis att överleva honom länge än.

Jon Asp