J.M.G. Le Clézio: Färder i filmens värld

Månen som liknar en skiva, en spegel eller en lins sänder sin bild genom trädens lövverk. Den kunde vara urtypen för projektorn och natten kunde vara den första camera obscura. Ja, den franske författaren och nobelpristagaren J.M.G Le Clézio går verkligen till botten med sitt visuella bildspråk i essäboken Färder i filmens värld, som nu kommer ut i Ulla Bruncronas översättning (den femte boken av författaren på Elisabeth Grate Bokförlag).

I denna tilltalande lilla textsamling skriver den passionerade filmälskaren Le Clézio alltså om film ur många olika aspekter: från filmen som en integrerad del av barnet Le Clézios upptäckter av världen i efterkrigstidens Nice (med hjälp av mormoderns Pathé Baby-projektor), via kärleken till filmens pionjärer (Dreyer, Chaplin, Méliès), och till filmen som en fulländad konstform hos nutida filmskapare som exempelvis koreanen Park Chan-Wok.

Allt har gjorts och allt har sagts under filmens 100-åriga historia, det bästa och det värsta, konst och skräp, skriver Le Clézio. Av allt detta vaskar de flesta av oss fram ett litet antal guldkorn som sedan unga år sitter etsade i minnet på oss som en närmast mytisk kraft . För egen del handlar det om omtumlande filmupplevelser som Peter Weirs förtrollande Picnic at Hanging Rock (1975) eller Vittorio De Sicas lika grymma som suggestiva La ciociara (De två kvinnorna) med Sophia Loren (1960). För Le Clézio handlar det om Harold Lloyds rytmiska och Yasujiro Ozus poetiska stumfilmer, om existentiellt banbrytande och konstnärligt fullfjädrade mästare som Mizoguchi, Antonioni, Jean Vigo och Ingmar Bergman (i synnerhet Sommaren med Monika och Sommarnattens leende).

I långsamt djuplodande essäer, och med hjälp av sitt på en gång glasklara och vindlande språk, skriver Le Clézio om de rörliga bildernas magi, om ljudens och musikens betydelse, om hur filmarna följt vår samtidshistoria och hur de filmade händelserna ger den en mening som den inte hade förrän filmen uppfanns. Och även om han kanske inte är den mest briljanta filmanalytikern i rent akademisk mening, är hans personliga tilltal och nyfikna blick unik. För övrigt är Le Clézio aldrig ute efter att briljera, utan att försöka förstå och greppa om det som är själva kärnan i de filmiska verkens konstnärliga halt, och att försöka utröna på vilket sätt detta får liv i oss som betraktare, som medskapare, som människor. Det är hur som helst svårt att föreställa sig en mer sympatisk infallsvinkel på filmens uttryck och avtryck, på den visuella konstform som likt månen på samma gång är avlägsen och nära och som uppfinner realismen utan att själv bli verklighet.

Läs också: Le Clézio-favoriten Ingmar Bergmans egen genomgång av sina filmer i Bilder.

Martin Lagerholm