Knausgård fångar igen

På norsk radio recenserades boken under rubriken ”Sex, drugs och skrivarakademi” – och så kan det verka till en början.

Vi möter den unge Knausgård som kommit in på Bergens Skrivekunstakademi, som debuterar, har sina första långa förhållanden, gifter och skiljer sig.

När denna del kom ut i Norge gjorde exfrun Tonje Aursland en uppmärksammad radiodokumentär om att Knausgård använt sig av hennes liv i sin roman. Det var ett personligt övertramp som han och förlaget var väl medvetna om, menade hon. Ja, det har varit mycket ståhej kring romansviten. Kan vi ens läsa den utan att ta hänsyn till att den exploaterar närstående?

Det återkommer en del som Knausgård skrivit om i Min kamp 1-4, som faderns död – denna gång betydligt mer nedtonat och inte lika smärtsamt skildrat. Här står författande och kärlek i centrum. Jag är framför allt gripen av de långa partierna som handlar om läsning och eget skrivande. För det mesta ser vi som läsare bara den färdiga romanen, det lyckade resultatet av en lång och svår process. Hur gör en författare egentligen? Hur lever man med någon som efter sin debut försöker skriva varje dag, men inte åstadkommer något som räcker till, under flera år. Hur lever någon med det själv?

Knausgård var endast 19 år när han kom in på den renommerade skrivarutbildningen med bland andra Jon Fosse som lärare. Gång på gång sågas hans texter som klichéer, ytliga, patetiska. Det var bara att svälja stoltheten och börja om. Han var uppenbarligen begåvad, men att skriva bra är inget som är medfött. Här kämpar någon för att göra konst. Allt blandas med kärlek, blöta fester och samtal med kolleger och vänner.

Hans förhållanden är ömt beskrivna – och hans misslyckanden smärtsamma. Han tar gång på gång på sig hela skulden för dess slut, sveken. Det enda som verkligen är viktigt, riktigt viktigt, är hela tiden skrivandet. Det påminner mig om förra seklets idéer om det manliga konstnärliga geniet som måste offra allt för att ”skapa”. Men det är denna väg denne författare måste gå för att överleva. Jag måste erkänna att jag inte alltid vill vara det – men jag är imponerad av denna totala kompromisslöshet. I del fem har Knausgård fångat mig igen.

Margareta Flygt

Läs också: Thomas Manns dagböcker