Lena Andersson: Förnuft och högmod

Jag tror på Gud – men jag vet inte om det finns någon Gud.

Lena Andersson har sagt att hon inte bara tror, hon vet att Gud inte existerar. När hon uttalar sig så förvånar inte hennes boktitel ”Förnuft och högmod”. Titeln anspelar på den (nu och alltid)aktuella Jane Austen–romanen ”Förnuft och känsla”. Lena Andersson är inte känd för att varken gå på känsla eller lösa antaganden, däremot en stor känslighet för vilka teman som borde undersökas närmare. Hon behärskar många genrer. Hon är idag vass kolumnist i Dagens nyheter, skriver för Fokus, har gett ut fyra romaner och skrivit flera pjäser.

Högmod är en viktig term inom kristendomen, som gång på gång betonar synden att sätta sig upp emot Gud. Men det är just det Lena Andersson gör.

I boken samlas texter och pjäser under rubrikerna Kulturrelativism/postkolonialism/antiupplysning, Traditionalism – förnuft/känsla, Ateism och gudstro, Jesus, Yttrandefrihet och Religion ur ett samhällsperspektiv.

Hon skärskådar Bibeln och kyrkans roll i samhället – liksom hon ifrågasätter islam. Hon granskar religionernas texter och ifrågasätter vad det är religionen bygger sina resonemang på. Det är enligt Lena Andersson oerhört farligt att Gud aldrig får ifrågasättas, utan att allt tolkas till dennes fördel. Lika farligt som att inte skärskåda den egna kulturkretsens religion, är att låta andra religioners dogmer stå oemotsagda. Det är enligt henne inte rimligt att kvinnoförtryck får fortsätta i någon religions namn – det är fullkomligt oacceptabelt.

I samlingen återges även det mycket omdiskuterade Radioprogrammet Sommar. Vi är annars mest vana att höra om en krokig väg till framgång eller en egoboost av oerhörd lycka. Det är så tröttsamt att i alla fall jag lätt somnar i hängmattan. Lena Andersson använde sitt sommarprogram på ett betydligt intressantare sätt. Hon diskuterade Jesus och hans oantastbarhet, ja hon gick så långt att hon kallad honom för sektledare. Reaktionerna dröjde inte.

Jag tycker mest om boken journalistiska texter. Det är dem jag vill läsa om en gång till. Tyvärr har förlaget utelämnat publiceringsdatum. Det hade varit bra för att kunna sätta texterna i sitt sammanhang.

Sanningen om tillvarons beskaffenhet är ledordet, liksom logiska resonemang. Även om jag inte alltid håller med Lena Andersson - ibland är hennes välformulerade texter aningen för hårda, lite för ensidiga - så älskar jag när någon vågar ta i ordentligt, få igång en debatt och inte försäkrar sig med rem och hängslen mot kritik. Hon avskyr dogmer, men det är just den invändningen jag har mot hennes text – att tron på logik till slut är dogmatisk.

För Andersson finns inte flera sanningar. Gång på gång för hon ett verbalt korståg mot den postmodernistiska sanningsrelativismen. Det är också det som förklarar hennes aversion mot trolleri. Hon vill inte hänge sig åt illusioner. Det är den röda tråden i hela hennes verk. Frågan som dröjer sig kvar hos mig är varför Andersson valt att skriva både dramatik och prosa. För fiktion är inte sann verklighet, ett trolleri skulle man kunna säga.

Margareta Flygt