Lennart Sjögren: Världskråkan

Det är med en viss bävan jag stänger bokpärmarna till poeten Lennart Sjögrens diktsamling Världskråkan. Det går inte att läsa dessa 35 utvalda djurdikter utan att också min fysiska kropp, inte bara intellektet, skakas om. Jag har upplevt det förut: hur den här hyllade poeten, nyss fyllda 80 år, lyckas förena filosofi, religion, konst, primitivism och kanske, men jag säger bara kanske, en form av schamanistiskt förhållningssätt i sin poesi. Dikten skakar om. Det vill säga, diktaren ömsom beskriver djuret i människan och människan i djuret, men förflyttar sig dessutom in i djuret, lånar ut sitt mänskliga jag med en särskild ton som är hans egen, som känns igen i hans författarskap.

Efter den nyskrivna, långa och ganska ödesmättade Världskråkan, just likt en ödessymfoni med vass klo och näbb, men dunet närmast hjärtat, följer en kort men i sammanhanget väl disponerad dikt som jag tolkar som ett slags förklaring och anvisning till de följande dikterna: Gränsen.

”...det finns en gräns satt / mellan människa och resten av det levande / jag måste ständigt överskrida den gränsen / och hålla den kvar.”

Sålunda kan Sjögren gå till kråkan, till katten, till vargen, till haren osv. Dessa djurdikter från olika sammanhang har nu samlats, som om dessa djur bara väntat i dikten på att komma fram och synliggöra oss själva, i en tid som gärna tolkas i post-apokalyptiska stämningar inom konst, film och litteratur.

Här finns dikten Råttkärlek: Hon äcklar dig / hon äcklar mig / någon av oss måste dö.

Och trots att råttmamman beskrivs som helig: madonna, moder, ja kärleken själv måste hon naturligtvis dö. Skulle man helt kort sammanfatta Sjögrens dikt vore det i två motsatspar som likväl är varandras enhet: liv/död. Och ett steg längre, vilket blir så tydligt här: att allt äter allt. Livet är inte så särskilt snyggt inrättat om man som Sjögren går i närkamp med de innersta och yttersta förutsättningarna: för att dö måste du leva, för att leva måste du döda, antingen du handgripligen gör det eller låter någon annan göra det. Allt annat är hyckleri tycks diktaren säga och i denna acceptans ligger ett slags försoning till detta grymma liv som ju också rymmer skönhet, lust, åtrå, elegans.

I Världskråkan finns dikten ÄLG med. Kanske borde alla inför älgjakten läsa denna dikt, tänker jag litet konspiratoriskt, eftersom jag aldrig riktigt förlikat mig med jakten. Här finns en realism som känns trovärdig och ja, livet för älgen är då lika grymt som för Grisen. Kanske borde alla läsa även dikten Grisen?

Många väljer att anföra Sjögrens boendevillkor som starkt bidragande till hans osentimentala dikter om natur och djur och människa. Han är bosatt på sin fädernegård på norra Öland. Klart att platsen spelar roll för dikten, men man får akta sig för förenklingar. Världen är närvarande på varje fläck på jorden, i Sjögrens djurdikter är världen mycket närvarande på ett sätt som hela tiden påminner oss om våra egna livsvillkor. De flesta dikterna kan tyckas pessimistiska, grymma, men tätt intill den ibland nästan besvärjande realismen finns ofta det kluriga och humoristiska.

Boken har ett fint omslag och inlagan rymmer även träsnitt av konstnären Eva Forsberg.

Läs också: Du är Shamanen! av Niklas Törnlund

Tina Persson