Mogen och talangfull debutant

Weyler förlag inviger sin skönlitterära utgivning värdigt. Tomas Bannerheds stort uppslagna debut visar prov på både talang och mognad, samtidigt som den bär något episkt över sig, försjunken i människan och hennes omständigheter. Korparna utspelar sig på den småländska myllan, i trakterna av där författaren själv är bördig, enligt baksidestexten i ett annat sjuttiotal än det vi sett förut. Förvisso är de konkreta markörerna få: Plastic Padding, en flaska Pommac, en Gotlandssemester som aldrig blir av. Men miljön är knappast obekant, varken i verkligheten eller i litteraturen. Ett bondesamhälle djupt förankrat i det strävsamt lutherska, där synd följs av förödmjukelse och där konformismens måttfullhet riskerar att slå över i galenskap. Ett samhälle som tiden hunnit ikapp, men som ändå fortsätter att göra avtryck.

Ställd inför dåliga skördar och hotet om stordrift försöker fadern förtvivlat övertyga sin äldste son att axla familjens lilla men anrika arrende. Agne på Undantaget är en neurotisk Jantemartyr som inte litar på någon annan än sig själv. När hans excentriska utspel tilltar ställs hela familjens vara på spel. Jagberättaren Klas, i tidiga tonåren, flyr hemmet så ofta han förmår, tar skydd hos fåglarna, där varje art har sitt eget läte och i författarens färgrika bildspråk sålunda sitt eget verb. Men uppväxten har satt oåterkalleliga spår hos sonen: ännu sängvätare, ängslig som ett asplöv och självdestruktiv, övervakas han av ett svart öga ovan sängen, som ett memento om rötter omöjliga att klippa, än hur mycket jordmån han finner på annat håll. Ljuset i tillvaron, förutom fåglarna och den outtröttligt vårdande modern, blir jämnåriga Veronika från huvudstaden, med en självklarhet som tar Klas på sängen.

Titeln anspelar på fadern i dubbel bemärkelse. Å ena sidan själv olyckskorp, å den andra denna beryktat possessiva art som får klä skott för hans misstro mot omvärlden, korparna som efterträtt Gud vid kapitalismens oblida altare. Den spruckna idyllen blandas med en ömsom suggestiv, ömsom drömsk, ömsom mer hotfull stämning, som utgörs av faderns nyckfulla sinne, en märklig ynglings tidelag, samt drunkningar och eldsvådor presenterade som varsel. Skaparkraften ligger inte i innehållet i sig, som dras med en del välbekanta figurer och motiv, utan i Bannerheds minutiösa gestaltning; ett förmodat tålamodsarbete som oftast betalar sig. Ibland blir tonen väl konkluderande och explicit, kanske för att författaren vill understryka för läsaren det lilla ljuset i tunneln. För trots allt elände finns det en pregnant ömhet i undertexten. Mot dess frånvaro tecknar författaren potentialen av sann samhörighet, om än i det förflutna. Ändamålsenligt balanserar han mellan å ena sidan den krassa, förutsägbara verkligheten, med faderns avoghet i centrum för all ångest; å andra sidan det livsnödvändiga, sentimentala, som när huvudpersonen minns fadern från om inte fornstora så väl bättre dagar.

Jon Asp