Ola Larsmo

– Det var inte meningen, men nu har jag skrivit tre böcker om Sverige och andra världskriget, som alla försöker lyfta fram det vi inte kommer ihåg eller inte känner till. Många historier har sjunkit i glömska.

I romanenlåter han huvudpersonen, som jobbar inom underrättelsetjänsten, komma i kontakt med flera av de här historierna.

– Det hände mycket spännande under kriget, som vi får tillgång till först nu. Jag har suttit mycket i arkiv och då sett vilket kluvet land Sverige var under kriget. Människor ville så olika saker och det var en kamp mellan olika grupper. Jag ville skildra den kampen.

Men hur kommer det sig att han har börjat skriva historiska romaner på sistone?

– Jag blev förvånad när jag upptäckte att jag skrev historiska romaner. De kan vara så tråkiga. Men jag tror att förr eller senare når man den insikten att vi ingår i historier som är längre än våra liv. Man skulle kunna säga att för att vara fri måste man se vad man sitter fast i.

Han menar att våra liv påverkas av det som hänt innan, och att man med hjälp av romanen kan visa det perspektivet.

– Då kan man ta sig utanför ramarna för det egna livet och se vad som formar oss.

Ett exempel han nämner på hur historien format dagens samhälle är att dagens flyktingpolitik är formad av hur vi hanterade judarna under andra världskriget.

När började du skriva?

– När slutade du att skriva? Stig Dagerman sa att alla barn är diktare, men livet lär oss av med det. Jag tror att han har rätt och många tvingas sluta skriva och en del av oss fortsätter. Det är därför vi tycker om att läsa. Gränsen mellan att läsa och skriva är inte så stark, vi har alla den typen av bildfantasi i oss.

Ola Larsmo säger att han inspireras mer av omvärlden än av böcker och att han inte har någon favoritförfattare utan snarare gillar enskilda böcker och utdrag ur böcker. Han tycker också att romaner är ett bra sätt att förstå den värld vi lever i.

– Världen blir större när man läser.