Annons
Nyheter

Pia Tafdrup ger oss ljuvt pulserande liv

Nyheter • Publicerad 23 mars 2006

Pia Tafdrup är en magiskt besjälad dansk poet. Jag har haft lyckan att vara med vid några tillfällen när hon rytmiskt mässat fram sina dikter och framkallat ett upphöjt, närmast transliknande tillstånd - suggestiva ögonblick som starkt format min uppfattning om litteraturens värde i människors liv.

När Tafdrup nu romandebuterar sker något liknande. Jag sugs med på ett lyriskt sinnligt äventyr. De första sidorna skapar en poetiskt försvårad bild, men är också en del av handlingen. Huvudperson och berättare är den 25-åriga litteraturstudenten Pascha, som skriver på en uppsats om kärleksbegreppet i Shakespeares dramer.

Annons

Hon är på besök i föräldrahemmet, när hon mödosamt klättrar över det höga planket från sin barndoms trygga trädgård. Hon tappar fotfästet och faller hårt ned på andra sidan, i en vildvuxen, fantastisk trädgård flammande i gula, röda och orangebruna augustifärger, full med mogna plommon. Hon tar sig in i ett främmande, oxblodsfärgat hus.

Det är en mytisk och arketypisk bild som presenteras, av en kvinnas vuxenblivande och självförverkligande. Så mycket av hennes liv har hittills varit styrt och tillrättalagt, först av familjen, sedan av henne själv. Nu gör hon äntligen något hon inte först har tänkt igenom själv. Kort sagt, hon ger sig hän.

Hon går på toaletten, tar sig ett bad, tar för sig av maten i kylskåpet, undersöker nyfiken och skrämd av sig själv alla rum i det spännande, främmande huset. Hon betraktar sig i en spegel, och ser plötsligt att en man också betraktar henne. Det artar sig snabbt till en våldsam och innerlig kärlekshistoria.

Tafdrup har en sällan skådad förmåga att gestalta den sinnligaste känsla som finns, förälskelsen. Och jag förälskar mig nästan själv i romanens berättare, på samma sätt som en läsare med smak för män väl kan tänkas förälska sig i den mycket manlige Mannen, Patrick.

Frågan - en av frågorna - är om Pascha egentligen realiserar sig själv, eller om hon "blir till" genom mannens blick och åtrå; mannen, som här framställs som någon utan annat val än att följa sin naturliga drift att erövra och äga. Det kan naturligtvis upplevas som en tyrannisk ordning för kvinnor och män som inte vill falla in i generaliserande fack. Såhär traditionella könsroller existerar väl knappast i seriös svensk litteratur. Men den här är dansk ...

Dessutom handlar Ge sig hän inte om kvinnor och män, utan om en kvinna, Pascha, och en man, Patrick. I all sin typiska kvinnlighet och manlighet gör Tafdrup dem till ytterst påtagliga människor av kött och blod - och väldigt mycket synapser. Andra personer figurerar väldigt långt i bakgrunden, berättarens mamma, en viss Maria, en viss Dora, och en Alexander som aldrig verkar ge upp hoppet om att en gång få Pascha. Och så lurar förstås en Michelle i kulisserna ...

En reservation: Mot slutet kan kontemplerandet av kärlekens och relationernas väsen bli lite väl "selvsmagende", med ett danskt begrepp, "självsmakande". Lite väl många av berättarens drömmar refereras. Litteratur är ju en dröm i sin egen rätt, och ska inte förväxlas med rem-sömnens. Jag har svårt för den sortens psykoanalyserande partier, som bara begränsar de öppnare, litterära tolkningsmöjligheterna.

Men på det hela taget erbjuder Ge sig hän hemskt mycket litteratur för pengarna. "Det finns ingen logik i det jag håller på med," säger berättaren, "men det finns något annat." Liv, till exempel, sensuellt och sensibelt. Pulserande, ljuvt och plågsamt liv - hjärta och smärta förmedlat sannare och djupare än någon melodifestivalschlager någonsin varit i närheten av.

Thomas Lunderquist
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons