Annons
Nyheter

Reseskildringar som rymmer ett vetande bortom allt förstånd

Nyheter • Publicerad 14 mars 2006
Ryszard Kapuscinski. Foto: MARIA SÖDERBERG
Ryszard Kapuscinski. Foto: MARIA SÖDERBERGFoto: 

Ryszard Kapuscinski är en av världens främsta reportrar. Sedan slutet av 50-talet har han bevakat ett trettiotal krig och revolutioner, rest i Asien, Afrika, Mellanöstern och Centralamerika, samtalat med de han mött på vägen. Nästan alltid "vanligt folk", människor som liksom han själv färdas i tredje klass.

På svenska finns en handfull böcker, nu senast Ebenholts (2000). En diger volym artiklar från fyra årtiondens resor kors och tvärs över Afrika, från självständighetskrigets Ghana till folkmordets Rwanda.

Annons

"Reseviruset är en vådlig smitta, och sjukdomen är obotlig", skriver Kapuscinski i sin nya bok På resa med Herodotos. Han blickar här tillbaka på några av alla de resor han företagit sedan han som tjugofyraåring skickades till Indien på uppdrag av en polsk studenttidning. Det var hans första utlandsresa. Han sändes iväg helt oförberedd, utan mål eller syfte, hade inga förkunskaper, inga pengar, kunde inte ens engelska.

Vad göra? Han försjönk i läsning av Herodotos Historia, den enda bok han fått med sig och som sedan skulle följa honom på alla andra resor, till Maos Kina, Nassers Egypten, Khomeinis Iran, till Kongo och Grekland.

Det är denna trogna följeslagare som boken handlar om. Kapuscinski läser Herodotos, läsningen färgas av hans egna upplevelser som färgas av Herodotos, den gamle greken från Halikarnassos, historiens första världsreporter. Kapuscinski läser honom som en kollega, frågar hur han gick till väga, hur han reste, hur han samlade sitt material. På den tiden fanns ju varken tåg, flygplan eller internet, knappt några böcker. Man fick traska omkring och förlita sig till minnet, egna och andras.

Han försöker förstå Herodotos drivkrafter, hitta mannen bakom verket. Finner en grek med ett uppdrag: att klandra sina landsmän för deras högmod och inbilskhet, deras eurocentricitet. En boren reporter som var beredd att färdas i månader, år, till fots, till häst, på segelfartyg, för att "samla material som bekräftar den måttlighetens, blygsamhetens och det sunda förnuftets filosofi som är hans." Detsamma skulle kunna sägas om Kapuscinski.

Han lever sig in i det han läser. Som när Herodotos berättar om Babylon som belägrades av perserna, och i förbifarten noterar att männen "lät strypa kvinnorna för att de inte skulle tära på förråden". Tiotusentals kvinnor!? Vem fattade beslutet? Opponerade sig ingen? Samlade man ihop kvinnorna och lät någon strypa dem en efter en? Eller hjälptes alla männen åt? Var det tyst? Hördes jämmer? Vädjanden om att skona åtminstone döttrarna? Vad gjorde man av alla kropparna? Hemsöktes inte männen av mardrömmar efteråt?

Det är så spännande, och berättat med sådan lätthet, att man knappt tänker på allt man samtidigt lär sig om världen, Herodotos och vår egen.

Beröringspunkterna mellan de båda reportrarna är många. Kapuscinskis reportage är litterära och personliga. De är inriktade på erfarenheter snarare än analyser och rymmer ett vetande bortom allt förstånd. De präglas av nyfikenhet, förundran och en uppriktig vilja att förstå världen och alla de människor som bebor den. De överraskar och berör.

Med den nya, vidare tolkning som Nobels testamente fått på senare år framstår Kapuscinski som en mycket tänkbar vinnare.

Fabian Kastner
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons