Saids väv lyser

Först skrev han en självbiografi med titeln Utan hemvist. Sen gav han sin essäsamling titeln Från exilen. Palestiniern Edward W. Said kommer för alltid att bli ihågkommen som de landsförvisades intellektuelle, exilens lysande utforskare.

Och inte minst som en av dem som tidigt satte nålen i västvärldens uppblåsta ego.

För att den här recensionen ska ses i rätt ljus, och läsas korrekt, bör det sägas direkt:

Edward W. Said var en makalös författare.

Sättet han kombinerade litteraturkritik och politisk analys - i texter som är lika mångbottnade och gnistrande som de på ytan är svårgenomträngliga - var enastående.

Från exilen samlar trettioen av hans essäer under ett kvarts sekel och det måste vara en av de bästa samlingar som någonsin publicerats. Garanterat den bästa jag läst.

1948, när Edward Said var tretton år gammal, utbröt krig mellan den nybildade staten Israel och omgivande arabländer. Fadern var kristen arab och hela familjen tvingades fly från Jerusalem till Egyptens huvudstad Kairo. En upplevelse som kom att påverka allt Said skrev.

Edward W. Said verkade under större delen av sitt yrkesliv vid Columbiauniversitetet i New York som professor i litteratur. Utanförskapet, distansen, exilen, de begreppen var fysiska för honom. Said stod så att säga på kanten mellan arab- och västvärlden (själv skulle han ha avskytt en så grov och enkel uppdelning), vilket gav honom ett dubbelt seende, en unik position.

I essän Tankar om exil skriver han om "den landsförvisades fördomsfrihet".

De teman som Edward Said tog upp i böcker som Orientalism och Fred utan land är också de som dominerar hans essäer: Den djupa sprickan mellan hans "då""och "nu", Palestinas öde, västvärldens syn på "främlingen", den akademiska världens trånga synfält och rädsla för politik. Han griper sig an Hemingway och Joseph Conrad, filosofer som Michel Foucault och György Lukács. Han skriver för de belästa, de som kan sin humaniora (ironiskt nog tycks han mer intresserad av västerländska författare och tänkare än arabiska!), slänger namn och ismer omkring sig som om de är de är del av allas vokabulär.

Said angriper sina ämnen från sidan. Han drar dem genom sin monstruösa kunskapsmaskin, tar tag i trådar som leder åt alla möjliga håll. Johnny Weissmüller, som spelade Tarzan på film, blir i Saids ögon en kämpe mot de enkla fördomarnas våld, romanen Moby Dick blir ett verktyg att angripa imperialismen. Hans stil är smäcker och storvulen, ibland typisk för den akademiska trögheten, men ändå skyhögt över det mesta som tryckts på papper.

"Text betyder väv", skriver Mikael Löfgren i sitt spännande förord, och en bättre beskrivning av Saids metod kan jag inte finna. Upplevelser, resonemang och filosofi griper in i varandra och binder samman essäerna på ett makalöst (jag måste använda ordet igen) sätt, ofta med en underliggande vrede.

Men ibland får hans texter en självgodhet över sig. Kanske kommer det sig av Saids kunskapsbank, lika enorm som hans kostymer var välskräddade.

Kanske av att läsaren vet att den exil som plågade honom också var hans största tillgång. Det var den som skänkte honom de nya infallsvinklarna, gav hans essäer en sån sprängkraft och därmed honom själv en enorm ryktbarhet. I de kretsar Said tillhörde, och bland dem som läste och tog intryck av honom, finns det inget mer korrekt än en arabisk intellektuell i New York. Det går ju inte direkt att anklaga Said för att ha ett "västerländskt seende" (vilket betyder att man är blind av fördomar). Att då kalla en prisbelönt, hyllad författare för en "outsider", som Mikael Löfgren gör, blir en smula komiskt. Ska han vara det också? Räcker det inte med allt det andra duktiga?

Nåt annat negativt kommer jag inte på.