Sällsamma historier i Bret Easton Ellis och de andra hundarna

Som novellist kom hon ut 2009 med samlingen Många människor dör som du, och fick nästan idel lovord. Hon har onekligen en stilsäkerhet och en berättarteknik som, om man kunde mäta ett litteraturens DNA, kan uppvisa spår från både amerikansk dirty realism, uppblandat med en gnutta poetisk fransk dekadens á la symbolismen, och så ett helt eget geni av driv och fantasi i psykologisk skärpa och gestaltning. Människorna pendlar från sårbar utsatthet och exceptionell förmåga att utsätta sin nästa för överraskningar, gärna i olyckans form.

Som ett nav i berättelsernas hjul fungerar den unga, skrivande Alba Cambó, förövrigt ett namn som författaren tycks leka med, vad gäller betydelser och inblandning på övriga personer. En undanglidande, litet mystisk person som en dag flyttar in i samma slitna hyreshus som det återkommande berättarjaget, en mycket ung kvinna som delar en sunkig lägenhet med sin mamma och de partners som kommer och går.

När denna i tre avsnitt uppdelade romandebut ger sig i kast med mig som läsare förblir jag nästan konstant i ett osäkert spänningsförhållande till de skiftande personligheter som förekommer, och deras mer eller mindre bisarra beteenden. Romanen uppför sig likt ett slags brokad av intrigmässigt komplicerat och skenbart löst sammanhållna berättelser. Först mot slutet kan jag se tillräckligt av sammanhangen och de inbördes relationerna. Som läsare fastnar jag snart som fisken på kroken. Låter mig dras med, i en förtjusning som slår över i avsmak, ett allvar som plötsligt bryts ner i ett osäkert fnissande. Men jag sväljer inte hela betet rakt av. Inte när glädjen i att fabulera skymmer över en miss. Det kan bli så fel.

Som i beskrivningen av hur cirka 40 personer trängs i en släktings hall, och den intet ont anande mannen ifråga kliver in, äntligen hemma och kan lätta på trycket. Han släpper en brakfis. Ljudet beskrivs noggrant och "ekar mellan väggarna..." En akustisk omöjlighet som tar mig många sidor att komma över. Skriver man så bra som Lina Wolff gör får man finna sig i att ett sådant felsteg drar ner förväntningarna. Dock, en småsak i en för övrigt välskriven, lustfylld och sällsam sammansättning historier.

TINA PERSSON

Läs också: Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen, lyrik av Charles Bukowski.