Stefan Jonsson: Rapport från Sopornas planet

Man kan gott låna Stefan Jonssons beskrivning av postkoloniala studiers teoribildning och låta den fungera som sammanfattning av hans egen kritiska gärning. I båda fallen kretsar frågeställningarna kring ”makten att representera och benämna människor och ting, om konstruktionen och hierarkiseringen av kunskapssystem och kulturella identiteter, och om den koloniserade eller förtryckta människans språkliga, kulturella och estetiska motstånds- och överlevnadsstrategier”.

Det handlar, kort sagt, om att tänka utanför det västerländska paradigmet.

Rapport från Sopornas planet innehåller tolv längre essäer, skrivna och delvis publicerade i olika sammanhang från tidigt 90-tal och framåt. En text synar den nordiska identiteten ur ett kolonialt perspektiv. En annan belyser hur den strukturella rasismen av idag ersatt tidigare föreställningar om ras med ett utestängningssystem som motiveras utifrån värden – och där försvaret av förment universella värden påfallande ofta sammanfaller med framgångsrika sätt att ackumulera ekonomiska värden. Och en tredje diskuterar kulturarv och för fram tanken att dessa inte ska anpassas efter dagens eller morgondagens behov. I stället bör de ”förbli ruiner dit man går för att uppleva de döda generationernas vånda och erfara dåtiden som ett nu laddat av konflikter”.

Att tänka utanför det västerländska paradigmet innebär på så sätt att synliggöra det som osynliggjorts, att ge röst åt dem som tystats.

Stefan Jonsson är en skarp observatör och driven stilist; få kan med sådan lätthet presentera invecklade tankegångar och tunga teorier. Men samtidigt som essäerna i flera avseenden är intellektuella högtidsstunder väcker de en kritisk lust att bjuda motstånd. Vad händer om man läser Jonsson som Jonsson läser västvärlden?

I en essä om konstens och journalistikens ombytta roller, där den förra sägs förmedla historiska sammanhang och fakta medan den senare i allt större utsträckning skapar fiktioner, riktar Jonsson kritik mot Åsne Seierstad och hennes Bokhandlaren i Kabul. Seierstads främsta fel var att hon aldrig frågade sina afghanska värdar hur de ville bli sedda. I resonemanget som följer låter Jonsson den tyske kritikern Hans-Ulrich Gumbrecht komma till tals, och här kan ett längre citat vara på sin plats:

Många människor förstår sig själva som bundna till en bestämd kropp och ort, en närvaro. För dem utspelar sig historien inte som ett sammanhang av betydelser eller ett flöde av nyheter, utan som en kraft som tränger inpå huden. Att till exempel stationeringen av amerikanska flygplan i närheten av Mekka upplevs som en skymf som muslimer reagerar på med frustration – detta är något som västjournalistikens antenner knappast ens förmår registrera, skriver Gumbrecht.

Här betonas just vikten av att lyssna på de berörda, och att västvärldens känselspröt inte är sensibla nog är givetvis en viktig poäng. Men vad händer om man byter ut ”amerikanska flygplan” mot ”minareter” och ”muslimer” mot ”schweiziska medborgare”? Vilka eventuella signaler är det då som snappas upp av västjournalistikens antenner?

Att tänka utanför det västerländska paradigmet är en angelägen uppgift. Att lyssna är viktigare ändå – såväl utåt som inåt.

Peter Viktorsson