Thomas Lissing: Paul Boberg. Arkitekt och kulturperson

I mars 1953 kliver de danska arkitekterna Barsöe och Egmose av sin motorcykel för att inställa sig på Jörgensens arkitektbyrå, vilken han övertagit från Paul Boberg. Vilken avgörande påverkan de fick på växjöarkitekturen beskrev Thomas Lissing och Samuel Palmblad förra året i När danskarna kom till byn.

Nu lägger Thomas Lissing nästa pusselbit till Växjös arkitektur- och kulturhistoria i Paul Boberg. Arkitekt och kulturperson.

Liten och sliten var Barsöes och Egmoses första intryck av Växjö. En gammalmodig stad var Paul Bobergs intryck när han 1909 kliver av tåget. Kanske inte så förvånande om man ser på bokomslagets vackert violetta foto. Där sitter huvudpersonen i en dandyliknande pose och verkar att i den uppdukade matsalen ha utspisats med en stor portion självkänsla. Knappast en man med småstadsvanor. Hans efterföljande, mångåriga verksamhet skulle förändra den bilden. Paul Boberg var klassresenär. Socialt och kulturellt begåvad tog han sig in i den lilla stadens borgerlighet. Arkitekt, folkbildare, hemslöjdspionjär, kyrkorestaurerare, museichef, politiker och teaterdirektör. Som läsare undrar jag om det överhuvudtaget fanns något inom kulturens sfär som denne energiske renässansmänniska inte kom att syssla med.

På stadens läroverk tillämpade han en för tiden radikal bildpedagogik. Samma framåtanda präglar hans verksamhet på Småland museum, där skolklasserna undervisades och växjöborna fick ta del av utställningar med de främsta svenska konstnärerna. Han samlade in Kronobergs läns textila arv och lade grunden till glassamlingarna.

Pedagogisk är också Thomas Lissing när han låter den senare hälften av boken bilda en kronologi över hus komna ur hans hand. Läsaren kan lätt följa en eventuell stilutveckling. Paul Boberg var ingen banbrytare, utan likt många arkitekter vid denna tid blandar han jugend, nationalromantik och tjugotalsklassicism. En fråga som dyker upp är hur mycket han använde sig av de mönsterböcker som i början av förra seklet täckte upp för bristen på utbildade arkitekter. Även Le Corbusiers teorier bekantade sig Boberg med. Men hans funktionalistiska byggnader förblev mest fasader och interiörerna visade en konservativ syn på hemmet och familjen.

När det gäller arkitekturen höll han sig inom ramarna för det måttfulla Växjö, där den fyrkantiga rutnätsplanen på höjden hade en motsvarande begränsning i den sedan länge gällande trevåningsregeln. I sin andra verksamhet var Paul Boberg radikalare och många av hans idéer förverkligades först decennier senare.

Boken väcker en hel del frågor, vilka kanske heller inte har så enkla svar. Varför stannade han kvar? Uppvägdes motgångarna av de av möjligheten att påverka i en mindre stad? Varför har hans kulturella gärning inte uppmärksammats tidigare?

Paul Boberg. Arkitekt och kulturperson är ett imponerande dokument över en person och hans tid. Boberg-arkivet i Smålands museum har varit biografins utgångspunkt. Men det hade varit roligt att i slutet också ta del av vilka andra källor som ingått, det vill säga en referenslista.

Visst är det Thomas Lissings förtjänst att vi fått dessa böcker om arkitektur. Men de går också att se som en del i det ökande intresse för arkitektur och design som de senaste åren inte ens gått Växjö förbi, där annars fasader och ytlighet inte funnits högst upp på agendan.

Berit Linden