Annons
Nyheter

Vår blodbesudlade historia

Nyheter • Publicerad 20 mars 2006

Den politiska korrektheten är en lömsk vän. På ytan moraliskt högtstående, men i själva verket ängslig och ensidig. När ängslan råder vägs åsikterna inte objektivt. De blir i stället ett medel för att föra fram ens egen intellektuella vidsynthet.

Aldrig har det väl varit så tydligt som i debatten efter Fadime-mordet.

Annons

Minns ni Fadime? Den 26-åriga kvinnan mördades av sin far för att hon ville leva ett annat liv än det han bestämt. Mordet utlöste ett medialt jordskred.

Efteråt visste alla vad ett "hedersmord" var.

I en av texterna i den fascinerande antologin Hedersmord granskar etnologen Simon Ekström debatten som följde på mordet. En åsikt återkom ofta, exempelvis i en artikel skriven av Mona Sahlin. Mordet på Fadime var, enligt Sahlin, ytterligare ett exempel på mäns förtryck av kvinnor. Det hade inget med "kultur" att göra.

Det var som om Sahlin, och många med henne, var rädda för att prata om "kultur". Som om en kritik av vissa delar av ett samhälle i en annan del av världen direkt medförde ett underkännande av hela "kulturen", och därigenom av alla invandrande människor över huvud taget.

Man ville helt enkelt inte spela svenska rasister i händerna.

Men hade de rätt?

Och om inte, vad får egentligen en far att mörda sin dotter som bryter mot vissa regler?

I Hedersmord försöker åtta skribenter, främst historiker, besvara frågan indirekt. Dagens situation ska belysas genom studier av den svenska dåtiden. Man ställer frågor som:

Vilken ställning hade "ära" och "heder" innan det moderna samhället byggdes?

Vilka rättigheter hade kvinnorna?

Annons

Och har hedersmord nånsin funnits här?

På den sista frågan är svaret nej. I alla fall enligt de undersökningar som gjorts med fokus på sextonhundratalet och framåt. Förutsatt också att vi använder dagens definition av hedersmord: Ett mord på en närstående för att upprätta familjens och släktens heder och som är accepterat av omgivningen.

Däremot fann man angränsande hemskheter: Ogifta kvinnor som av rädsla för skammen dödat sina nyfödda barn, dödliga dueller mellan adelsmän på grund av att en av dem fått en knuff på gatan och därmed "sin heder kränkt", kvinnor som blivit fredlösa efter att ha haft samlag med en gift man.

Det finns en uppgift som komplicerar bilden. I Kenneth Johanssons text om det svenska sextonhundratalets syn på heder citeras dåtidens lagbok. Under paragrafen om otrohet kan man läsa att en kvinna som lämnat sin man för en annan kan "dömis qwik i iordh".

Alltså begravas levande.

Och det var den bedragne mannen som fick bestämma hur det skulle bli. Är vi då inte ganska nära hedersmord?

Men man måste komma ihåg att det var samhället som utförde dödsstraffet. Ingen fick ta lagen i egna händer. Flera skribenter betonar denna skillnad. I de nordiska länderna var, och är, förtroendet för staten exceptionellt. Dess framväxande gjorde den enskilda gruppens lagar onödiga.

Som en skribent påpekar är det ju i samhällen och grupper där förtroendet för staten är svagt (gäng, maffia, ensliga byar) som begrepp som "heder" och "hämnd" är viktigast.

Om vi ska våga oss på en sammanfattning kan vi hävda att de flesta skribenter i antologin menar att både mäns förtryck av kvinnor och "kulturen" - omgivning, traditioner - spelar en stor roll i ett hedersmord.

Men, som Eva Österberg påpekar, en människa är aldrig bara en produkt av en kultur. Jämför med svenska förhållanden: Alla män mördar ju inte kvinnor, även om våldet finns överallt i vår "kultur".

Annons

I dessa karikatyrtider är det väl också bäst att vi påminner om att "kultur" inte är detsamma som islam. Hedersmord fanns i Jordanien, Irak och på andra platser innan islams grundande. Och det har förekommit i icke-muslimska Brasilien, och inte bara på kvinnor.

Jag vet inte om en bok kan göra hedersmorden mer begripliga. Speciellt inte om den beskriver dem genom att i första hand beskriva nåt annat. Men en större insikt i vår egen blodbesudlade historia manar till blygsamhet när vi dömer andra.

Utan att vi behöver använda den politiska korrekthetens ansiktsmask.

Erik Hammar
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons