På Finlandsturné med Lakers – del 1
Tänk er att Bosön möter en sovjetisk militärförläggning och synen för era inre ögon stämmer ganska bra överens med Kisakallio, idrottsinstitutet en bit ovanför Helsingfors utanför den Ljungbystora staden Lojo. Här är Växjö Lakers inkvarterade, liksom jag och statens radiorepresentant Lake Island (Sjöholm ).
Efter en mer än lovligt smidig resa (flyg+flyg+buss+buss från Växjö till Lojo på fem timmar inklusive väntetider) har alla nu börjat acklimatisera sig, skakat av sig den förödande 60-minutersjetlaggen och sakta men säkert börjat ta sig in i matchen.
? ? ?
Två spelare missade träningen i dag: de inte helt oviktiga centralgestalterna Robert Rosén och Brad Moran . I det senare fallet handlar det enbart om lite feber.
– Förra natten var svår. Nu känns det bättre, sa Brad Moran någorlunda hoppfullt när jag sprang på honom i matsalen i samband med kvällsmaten nyss.
Rosén däremot.
Hmm, jag kan ha fel i mina vibbar men det känns som om det kan vara något mer allvarligt där. I dag kröp det fram att Rosén haft odiagnosticerade smärtor i både nacke och huvud under mer än två veckors tid.
Sådant kan gå över lika snabbt som Luleå gör en spelvändning men det kan också förvandlas till ett helvete av ovisshet allteftersom dagarna går.
– Det är ju jäkligt tungt om man åkt så här långt och sedan inte får vara med, sa Rosén tidigare när jag frågade om han trodde på spel i morgondagens match mot Ilves.
? ? ?
Janne Karlsson har aldrig varit så förberedd, utvilad och laddad inför en säsong, säger han. Det märks, tycker jag. Janne är som vanligt lite av varje under säsong, men under försäsong är det så gott som alltid spexaren och busungen Janne Karlsson som dominerar. Han tycks alltid ha en kvick kommentar på lager och det är tydligt att han gillar det här att komma iväg med laget extremt mycket.
När jag knappade in röstmemot på min Iphone och frågade "Ni har precis tränat ert första pass här. Vad säger du om det?" svarade Janne "Vad vill du att jag ska säga?" och exploderade i ett asgarv.
Det är tecken på att Karlsson mår bra, säger mina psykologiska amatörkunskaper.
Tio minuter tidigare kom Janne bort till mig och frågade:
– Du, hur stavas [bissniss]?
– [Bissniss]? Det stavas busi. Och sen ness, svarade jag.
– Näääh.
– Jo. B-U-S-I. Och så ness.
– Du menar B-U-I-S?
– Nej, Busi. Som i busig.
Janne såg ut som ett levande frågetecken och anlitade snabbt Sjöholm för att kolla upp saken på nätet. Efter någon minut kom Sjöholm tillbaka och berättade att jag hade rätt.
– Varför vill du så gärna veta hur [bissniss] stavas? undrade jag.
– Min sambo är engelskalärare. Du vet, man vill ju glassa när man skriver sms, svarade Janne.
? ? ?
Standarden på förläggningen är helt okej. Rummen är sjysta, det finns små kylskåp och mikrougnar i varje rum och så. Dessutom har man ett trådlåst nätverk med massor av megabits. Utom i mitt rum, som ligger längst bort i en av hotellängorna. Eftersom det gäller att spara pengar belastar jag ogärna min arbetsgivare med roamingavgifter, speciellt inte då det finns trådlös teknik att tillgå. Därför har jag upprättat en spontan redaktion ute i loftgången bara några meter från mitt rum, där täckningen otroligt nog är högsta tänkbara. Det här inlägget är exempelvis postat med det finska kvällsmörkret som kuliss.
Jag var nere i receptionen och klagade och fick till svar att internetuppkopplingarna varit svajiga i dag och att en tekniker ska gå igenom hela skiten i morgon.
Jag vet inte varför, men i det läget kände jag mig lite som Stig Helmer Olsson när skidläraren berättar för honom att han ska bo i annexet.
