Återerövra öppenheten – riv murarna
Sedan dess har vi byggt murar. Tonläget i debatten har hårdnat, och svaret på alltför många samhällsfrågor är att det är invandringens fel. Enligt SOM-institutet och stiftelsen Expo tycks svenska folkets värderingar bli alltmer främlingsfientliga. Man kan fråga sig var öppenheten har blivit av. Vad har hänt med solidariteten med den som är i nöd? Hur har bilden av Alan Kurdi kunnat blekna så fort? En demokrati respekterar majoritetens vilja. Men en fråga som måste ställas är hur det demokratiska systemet skulle kunna förses med en viss tröghet för att hindra en opinionskantring att alltför snabbt slå igenom i konkreta beslut.
Snart beslutar riksdagen om Sveriges nya migrationspolitik. Den kommande lagstiftningen påverkar flera politikområden; bostäder, socialförsäkringar, kultur och sysselsättning för att nämna några. Just därför behöver de beslut som ska fattas sätta människan – och i synnerhet barnen – i främsta rummet. Lagstiftningen måste tåla att prövas mot internationella konventioner och åtaganden som Sverige lovat att följa.
Men förslagen till ny lagstiftning är stentuffa. I båda huvudalternativen föreslås tidsbegränsade uppehållstillstånd som norm och fler hinder sätts upp för familjeåterförening. Hela idén tycks vara att om migrationspolitiken är strikt kommer integrationsutmaningen att lösas. Jag tror att den utgångspunkten är felaktig.
God integration nås på andra sätt. Flyktinggruppernas riksråd skriver: ”Att människor kategoriseras och hålls utanför rättigheter, att människor berövas sin familj och att människor år efter år måste hålla öppet för att lämna landet främjar inte integrationen.” Stora delar av civilsamhället, däribland Svenska kyrkan, är engagerade i integrationsarbetet. Men civilsamhällesaktörerna kan inte göra allt. Den offentliga sektorn behöver i högre grad underlätta integration. Alltför ofta hör jag berättelser om fyrkantiga regler och långa handläggningstider som snarare hindrar än möjliggör människors möjlighet att bli en del av samhället.
Ett samhälles moral är inte något på förhand givet. Kompassriktningen måste formas och erövras varje dag. Jag vägrar tro att humanismens bank är bankrutt. Jag vägrar tro att det inte finns tillräckliga medel i medmänsklighetens valv. Vi kan dela med oss så att fler får del av säkerhetens och rättvisans möjligheter. Tänk om politikers ord om en ”human lagstiftning” skulle betyda verklig generositet, att språkkrav skulle betyda effektiv språkundervisning för alla och att uppehållstillstånd skulle betyda en permanent fristad med möjlighet till verklig etablering.
Jag vädjar till riksdagens ledamöter att särskilt värna barnens rättigheter. Jesus var radikal. Han lyfte fram barnen som ett föredöme. Därför intar barnet en särställning i kristen tro. Beslut i Svenska kyrkan föregås av en barnkonsekvensanalys där förslag prövas mot Barnkonventionen. Min bedömning är att de aktuella lagförslagen svårligen skulle tåla en sådan analys. Därför bönfaller jag beslutsfattare att agera så att barnets rättigheter säkerställs.
Låt humanism, solidaritet och människovärde få vägleda den kommande lagstiftningen. Blunda inte för värderingsförskjutningen. Ge skydd åt främlingen. Återerövra öppenheten. Riv murarna.
Biskop Fredrik Modéus, Växjö stift
”Jag vägrar tro att humanismens bank är bankrutt. Jag vägrar tro att det inte finns tillräckliga medel i medmänsklighetens valv.”
