Försäkringskassan måste ändra arbetssätt
Försäkringskassans beslut och handläggares kontakter med sjuka människor under psykisk belastning leder till självmordsplaner eller hot om att göra sig illa. Detta i desperation över att ställas på bar backe eller på annat sätt berövas hoppet om en framtid.
Dessa beslut meddelas per brev med svårförståeligt byråkratiskt språk, eller per telefon av en tjänsteman som patienten inte närmare känner, kanske inte träffat. Försäkringskassan har förskansat sig, sällan har en mänsklig relation byggts upp under sjukskrivningen och säkert mår också handläggaren dåligt av att verkställa ledningens direktiv.
Försäkringskassan är inte omedveten om följderna. Efter mitt första fall skrev jag en så kallad avvikelse, en skriftlig redogörelse för vilka konsekvenser myndighetens besked får för den försäkrade och den behandlande läkaren. När handläggare meddelat den försäkrade beslutet har de ringt vårdcentralen och placerat det akuta problemet i knäet på vården, det vill säga överfört ansvaret för att patienten inte ska göra sig illa på läkaren och dennes medarbetare. Det har hänt att polisen varskotts för att leta efter patienten. För min och kollegors del har det inneburit att släppa allt annat som vi står mitt uppe i för att söka anhöriga eller patienten för samtal och erbjuda besökstid i en redan pressad mottagning.
I flera fall har patienterna med vårdens hjälp efter en hel sjukskrivning kommit tillbaka på 50 eller 75 procent i sitt tidigare arbete men behandlande läkare vill inte för tidigt forcera till 100 procent, eller inser att patienten inte klarar fulltid, då det riskerar att tippa patienten över kanten till utmattning eller funktionsoförmåga. Detta med kollaps och hel sjukskrivning som följd. Men Försäkringskassan anser att patienten ska sparkas från sitt jobb, hänvisas till Arbetsförmedlingen och stå till hela arbetsmarknadens förfogande till 100 procent.
Det kostsamma mänskligt och samhälleligt i en sådan process, och att lämpliga arbeten sällan finns, bryr sig Försäkringskassan inte om. I praktiken slår myndigheten för gott ut sjuka med partiell arbetsförmåga från arbetslivet och för dem just till utanförskap, ofta ekonomiskt utblottade.
När alliansregering införde de stora nedskärningarna i sjukförsäkringen angavs motivet vara att minska utanförskapet. Socialdemokraterna har i princip övertagit detta moralistiska tankemönster, som inte inkluderar alla människor i samhällsgemenskapen, och har inte tvingat Försäkringskassan att byta arbetssätt; till att bli ett stöd i rehabiliteringen, ha ett nära och förtroendefullt samarbete med patienter och läkare samt göra insatser tidigt i sjukskrivningsprocessen med krav på och stöd till arbetsgivare. Samhällets institutioner skapar således nu själva detta utanförskap.
Försäkringskassan formalistiska paragrafrytteri, omvittnat från många håll, kan aldrig ersätta en mänsklig helhetsbedömning av arbetsförmågan. Det är rättsosäkert och leder till att också läkarna blir sjuka.
Försäkringskassans ständiga begäran om kompletteringar av intygen, felfinneri i beskrivningar av patientens förmåga - särskilt när inga prov eller sifferskalor kan användas utan man måste lita på patienten - har blivit ett stort arbetsmiljöproblem i vården.
Försäkringskassans beteende mot vårdanställda borde intressera Regionledningen om de vill ha några läkare kvar på vårdcentralerna.
Bengt Järhult, distriktsläkare, Ryd
