Levande landsbygd – inte om länsstyrelsen får välja

Det finns ingen på länsstyrelsen som vågar ta ett bredare ansvar, vilket i långa loppet många gånger kan vara bättre för både människor, natur och mångfald.

Stenmurar, betesmarker och dess mångfald – de är varken skapade av naturen eller länsstyrelsen, de är skapade av bönder i en levande landsbygd. Denna mångfald finns där på grund av att generationer brukat marken och många gånger kanske skillnaden av brukandet av mark mellan olika gårdar lett till ännu större diversitet.

Länsstyrelsen väljer att tolka naturskyddet på striktast möjliga vis. EU-kommissionen har dock en förnuftigare syn. Följande går att läsa hos EU-kommissionen angående natura 2000: ”Många områden är värdefulla just på grund av det sätt på vilket de har brukats hittills, och det kommer att bli viktigt att se till att dessa verksamheter fortsätter under lång tid framöver”, ”Smärre kompromisser är vanliga, men väl genomtänkta bevarandemål gör det lättare att fatta rätt beslut.”

Efter Smålandspostens artikel på lokalsidorna förra veckan, där de rapporterade om mina bekymmer, har flera hört av sig. Så detta verkar tyvärr inte vara ett enskilt problem.

En markägare berättade att de ville bruka den familjegård som ingår i ett naturreservat. I stället för att gynna den familj som varit med och bidragit till att marken fått sina höga naturvärde valde länsstyrelsen att handla upp ett företag för skötselåtgärder på gården. Kontentan av detta blir att man flyttar ekonomiska värden från där själva värdet finns till helt andra intressenter. Skatteintäkter för landsbygdskommuner flyttas till andra kommuner där företagen står skrivna.

Så är även fallet i Mösjöhult. I samband med mina diskussioner med länsstyrelsen så fick de upp ögonen för att viss hävd behövde intensifieras. Det kom då ut arbetare från Montenegro under ett par dagar för att slå vissa bitar med lie. De är säkerligen duktiga på alla sätt och vis, men finns det inte andra sätt nu när alla pratar om fördelarna med lokalt, närproducerat och mindre resande?

När natura 2000-området i Mösjöhult skapades ritade länsstyrelsen in halva byn inklusive hustomter. Markägarna avsatte all marken utan någon ersättning. Efter detta har tolkning stramats åt, bevarandeplanen för området har skrivits och det är nu detta som ligger till grund för länsstyrelsens beslut och för de tolkningar de väljer att göra. Äganderätten krymper för varje ny hänsyn länsstyrelsen hittar på.

Länsstyrelsen ser inga problem med att kräva miljökonsekvensbeskrivningar skrivna av konsulter eller andra fördyrande kostnader. De kan säkert många gånger tvinga fram detta vid andra projekt kring städer, där varje investerad krona genererar två tillbaka. På landsbygden blir varje investerad krona en förlust med femtio öre.

Nu hänvisar länsstyrelsen till beslut av regeringen. Regeringen försvarar sig och pekar på miljöbalken där det står skrivet att markägare har rätt till ersättning för fördyrande kostnader för pågående markanvändning och det låter ju bra. Jag ställde dock frågan till en jurist hur man får denna ersättningen och det var genom att stämma staten. Detta är ingen bra start för en investering på landsbygden.

Jag hoppas att politiker, intresseorganisationer och alla som är för en levande landsbygd nu hjälps åt för att få till en förändring.

Andreas Habbe, Mösjöhult