Om rätten att leva – inte bara överleva
När blinda och dövblinda systematiskt nekas rätten till ledsagning har något viktigt gått sönder i den svenska välfärden. Under lång tid har Synskadades Riksförbund slagit larm om att detta håller på att ske, men förgäves. Vi hoppas att det beror på att ledande politiker inte har insett hur illa det är. Varken socialtjänstlagen eller LSS fungerar som det var tänkt för synskadade.
Genom en rad beslut i kommuner och förvaltningsdomstolar har blinda och personer med svår synnedsättning successivt berövats möjligheter som tidigare var självklara. Gruppen nekas i dag regelmässigt rätten till ledsagning enligt LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. På tio år har antalet som har ledsagning enligt LSS sjunkit med över 60 procent.
Så nu hänvisas personer med grav synnedsättning återigen till att med mössan i hand vända sig till socialkontoret för att få stöd till det allra mest nödvändiga. Ambitionen att blinda skulle slippa vara av nöd tvungna att be om sådan hjälp verkar som bortblåst. Socialminister Lena Hallengren har till och med uttryckt att det är bra att fler synskadade får lita till stöd enligt Socialtjänstlagen.
I praktiken innebär det att synskadade inte längre har rätt till en god levnadsnivå. I stället bestämmer varje kommun vad som är skäligt för den enskilde. Det leder till stora skillnader i stöd mellan olika kommuner men också till att stödet krymper när de kommunala budgetarna stramas åt.
Således kan den som är blind i dag nekas ledsagning för att ta en promenad med hänvisning till att personen i stället kan utföra träning i hemmet. Du kan nekas gå med och handla mat om hemtjänsten kan köpa den åt dig i stället. Synskadade begränsas alltmer till det egna hemmet eller så förväntas personens barn ledsaga sin förälder till olika aktiviteter.
Socialt bistånd enligt Socialtjänstlagen är inte bara godtyckligt utan innebär alltmer påtagligt inhumana villkor för personer med svåra synnedsättningar. Det är en form av nödbistånd som nätt och jämnt förmår hålla människor över vattenytan. Ibland klarar kommunen inte ens det utan det finns Synskadade som bokstavligen går under i brist på stöd.
Med detta sagt ställer vi oss frågande till den utredning socialministern beställt från Socialstyrelsen om” likvärdigheten vid ledsagning för synskadade”. Socialstyrelsen har redan två gånger under 2010-talet granskat den kommunala omsorgsinsatsen ledsagarservice. Efter senaste granskningen skrev myndigheten att ”Behov av ledsagarservice tillgodoses inte. Antalet personer som beviljas insatsen minskar” och ” att utvecklingen inom ledsagarservice är bekymmersam” samt att det är den av de tio LSS-insatserna ”som innehåller flest avgränsningar i de lokala riktlinjerna.
De medlemsundersökningar Synskadades Riksförbund genomför bekräftar den bilden: möjligheterna till ledsagning försämras successivt och skillnaderna mellan landets kommuner är stora. Det råder ingen brist på fakta i frågan, det som saknas är politisk vilja att ändra på detta.
Vårt budskap är tydligt. Det uppdrag Socialstyrelsen borde få är att föreslå ändringar i lagstiftningen så att rätten till ledsagning för blinda och personer med svåra synnedsättningar eller dövblindhet säkras.
Vi vill inte bara överleva, vi vill också kunna leva aktiva liv och delta som andra i samhället.
Niklas Mattsson, förbundsordförande Synskadades Riksförbund
