Vad är en normal älgstam?

Smålandsposten skrev den 1 mars om att älgarna svälter i skogen. Älgkornas reproduktion går ner och slaktvikten hos kalvarna minskar. Pule Gowenius, förvaltare på Gårdsby Säteri AB ger sin förklaring.
Insändare • Publicerad 6 mars 2019
Detta är en insändare i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Älgtjur betar i Östergötland. Arkivbild.
Älgtjur betar i Östergötland. Arkivbild.Foto: MIKAEL FRITZON / TT

Jag kan bara gå tillbaka till statistik från Gårdsby Säteri. Innan rävskabben kom 1986 sköts det aldrig mer än max 10–15 rådjur på hela Gårdsby Säteri (1 480 hektar). Det jagades räv från varje sovrumsfönster om nätterna, då det var bra betalt för skinnen och det fanns gott om räv. Älgkalvarna vägde cirka 80 kilo i medel och sköts under de tre första jaktdagarna i oktober. Betesskador på granplantor var helt okänt och stödutfodring likaså. Detta anser jag vara en normal klövviltsstam.

1986 kom rävskabben och rådjurstammen exploderade. 1988 sköts som mest 68 rådjur på en säsong och älgkalvarnas slaktvikter sjönk mer än 15 kilo till 60–65 kilo. RASE-buskar och granplantor åts upp av rådjur och vi fick lära oss att viltbehandla granplantorna.

Sakta började rävstammen återhämta sig, och rådjurstammen minskade lite i antal, till cirka 30–40 skjutna per säsong.

Men så kom vildsvin hit år 2004–2005, panik utbröt.

Jägareförbundet sa: Anlägg åtelplatser! Alla gjorde åtelplatser och som vi vet, så övergick de flesta åtelplatserna i praktiken till att bli foderplatser, och vildsvinsstammen exploderade.

Samtidigt i början av 2000-talet utexaminerades de första eleverna från populära jaktlinjer, drivna duktiga elever som började praktisera vad de lärt sig på skolan och det de lärt sig var att driva upp en stor klövviltstam, framförallt genom olika typer av utfodring.

De som glömdes bort och ökade i antal var rådjuren, de hade plötsligt hur mycket mat som helst och knappt någon som jagade dem, för alla bytte sina rådjurshundar till grishundar.

Här i Gårdsby börjar älgkalvarna nu sakta få större slaktvikter, cirka 65–70 kilo, och då har vi högst slaktvikter i hela Växjö Norra-distriktet.

Det börjar ljusna här i Gårdsby men det ser inte så ljust ut överallt. I Sörmland, vissa ställen i Skåne och även platser här i Kronoberg där utfodringen har gått för långt, där har man skapat en klövviltstam som måste utfodras för att inte svälta. Extremfall där älgkalvarna är nere på 45–50 kilo slaktade.

Detta har normaliserats, och Jägareförbundet blundar!

Skogsnäringen och LRF kommer fram med den ena uträkningen efter den andra om hur mycket klövviltet kostar bönderna och samhället. Men ingen verkar ha insett varför det ser ut som det gör, jag är helt övertygad om att det handlar om utfodring. Och som en god granne säger: Om det inte vore för att det är så många politiker i riksdagen som jagar och blir bjudna på olika jakter, så hade detta aldrig blivit accepterat!

Vi måste fråga oss: Till vilket syfte utfodrar vi viltet? Vad är normalt? Ska vi ha kvantitet och slakt eller kvalitet och jakt?

Jag vill föregå med gott exempel, jag har sänkt jaktarrendeavgiften och tänker förbjuda alla typer av utfodring av vilda djur.

När vi har älgkalvsvikter på 70–80 kilo igen, då är jag nöjd.

Pule Gowenius, förvaltare på Gårdsby Säteri AB