Viktig verksamhet som måste hamna högst upp på agendan

Vi är alla en kugge i det stora maskineriet Region Kronoberg. Allt hänger ihop. Eller i alla fall borde det vara så. Men problemet är att många av våra beslut inte hänger ihop. Ibland inte alls. Att skruva lite här och lite där, gör ingen riktig skillnad.

Vi är en specialistverksamhet, men organiserade tillsammans med ett gäng vårdcentraler och långt ifrån andra barnverksamheter. Ett av många beslut där vi gick vilse, i vår egen organisation. Vem för egentligen barnens talan i en sådan kontext?

Det är också det här med matematiken. Vi träffar barn och familjer med stora behov. Målet är inte snabba flöden, utan habiliterande insatser med vårdinnehåll. Under lång tid. Antalet patienter ökar stadigt. Samtidigt som budgeten i det närmaste stått stilla. I flera år. Vår kalkyl går inte ihop. Och sparkrav på det. Det är det här med en budget i balans. Hur mycket får våra barn kosta?

Många barnverksamheter i Region Kronoberg kämpar med att hantera ett allt större inflöde med patienter. Det måste ha blivit något räknefel. Vi är väl ändå överens om att tidiga insatser är viktiga? Allt fler remitteras till oss. Och vi har svårt att ta emot. Utan förstärkning. Kanske många tänker att alla verksamheter måste prioritera. Förstås. Men vi är bortom det.

Alla patienter ska ha en habiliteringsplan med viktiga insatser. För att hitta en fungerande vardag. Och för att ge bästa möjliga förutsättningar att kunna delta i samhället. Vi kan göra skillnad. Men vi hinner inte. I alla fall inte så att det gör riktig skillnad. Vi går mot en verksamhet med allt mindre vårdinnehåll. Vi skriver mest habiliteringsplaner. Och barnens prognos försämras. I allt detta tappar vår verksamhet sin värdighet. Det måste vi enas om.

Så är det också det här med dörren. För ett halvår sedan hade vi enstaka vakanser, men nu får många av våra medarbetare inte ihop det längre. Kompetens går ut genom dörren. Ibland för att det gör för ont. Och i andra fall för att Region Kronoberg inte vill betala för många års erfarenhet av habiliteringsverksamhet. Är det inte medarbetarna som är verksamhetens viktigaste resurs?

Det går inte heller att rekrytera kompetens, eftersom inga marknadsmässiga löner erbjuds. In genom dörren kommer det vi har råd med. Många som är nya i yrket. Men det handlar inte om att fylla platserna. Det är i stället det här med att behålla kompetens. Att kunna erbjuda mentorer och goda förebilder till våra nya medarbetare. Under våren kommer ungefär 100 års erfarenhet att gå ut genom dörren. Också våra närmsta chefer. Vi måste vara överens om att man inte kan bedriva en specialistverksamhet så.

Det här handlar om oss. Om våra beslut. Och om det samhälle vi har valt. Som om vi kan bedriva verksamheter med god kvalitet, när vi väljer bort kompetens och fattar beslut som inte hänger ihop. Alla kuggar måste haka i. Annars stannar maskineriet. Vi kan nog enas om att vi är på väg mot ett riktigt haveri.

Region Kronobergs värdegrund ”respekt för människan” är precis det som allt handlar om. Våra värderingar. Om vår syn på hur vi ska möta barn och ungdomar med stora behov. Och om hur vi gått vilse i etiken. Också om hur det kan få fortsätta, trots våra berättelser sedan länge. Acceptansen skrämmer mig. Och gör allra mest ont.

Jag hoppas att det gör ont i er alla. Också i våra politiker. Oavsett färg. Jag hoppas att vi alla stannar upp och funderar. Och fattar beslut som vi kan bära med oss in i framtiden. Som visar på respekt och värdighet. Med tidiga insatser och vårdinnehåll som rättesnören. Så att vårdkedjorna hakar i. Så att allt hänger ihop.

Det här är ännu ett inlägg i debatten. Om respekt för människan. För våra barn och familjer. För oss medarbetare. För en verksamhet som bara måste hamna överst på agendan. Till varje pris.

Anna Nordhall, Leg psykolog Barnhabiliteringen